Hitta rytmen

Nu är de där igen. ”Struktur är sååå viktigt för att få balans i tillvaron,” säger kuratorn. Hon säger det milt för hon vet att det är hans hatord. Struktur. Hon har fått honom medveten om sitt kaos, det är till och med så att han kan önska sig därifrån, men hennes scheman! Hennes röda och blå brickor! De hotar honom till livet. Så känns det. Hon räcker honom åter ett papper med stora rutor på. ”Du kan väl ta ett sånt här. Du behöver inte lägga schema, bara fylla i vad du har gjort och när. Så att vi får en överblick...” Det är utsträckt mellan dem. Han fattar det i ett tveksamt pincettgrepp, besluten att låta det glömmas bort. Vårdslöst pressar han ner den i ryggsäcken. ”Tack, då,” säger han. ”Då ses vi nästa vecka,” säger hon.

Han går och sparkar i löv och känner sig utsatt. Det strålar obehagligt ut från huvudet. Han har kommit till ett svårt läge. Han vet att han måste ändra på sig men han kan inte använda kuratorns metoder. Som vanligt, för att han är så egensinnig, måste han uppfinna hjulet på nytt.

Han vandrar längre än han behöver, tar inte tunnelbanan utan går hem. Det går på fyrtiofem minuter. Till fötternas puls kommer han på vad han behöver. Han behöver rytm, inte struktur. Det ena är dynamiskt, det andra är statiskt. Inför tanken på rytm kan han känna längtan. Innan han har börjat den mödosamma vägen dit vet han att det kommer att göra honom gott. För första gången på länge känner han sig sporrad.

”Jag struntade i schemat,” säger han allvarligt till kuratorn nästa gång. Hon ser besviken ut. ”Det var synd. Det skulle vara så värdefullt att få se hur det ser ut för dig, så att vi tillsammans kan se vad vi ska ändra på.” ”Vi vet att jag gör allting fel, förutom att jag går upp ur sängen i vettig tid,” säger han. ”Ja, och det är mycket värdefullt,” peppar kuratorn. Han berättar för henne trevande om sin upptäckt av rytmen. Att den väl kommer att leda till precis samma sak som om han arbetade med struktur men han behöver inte känna att han säljer sin själ och sitt hjärta. ”Jag inskriven i de där små rutorna – jag skulle dö!” Hon förstår inte. Hon förstår kanske litet grand. Men varför två ord skulle ha så vida skild betydelse? Nå, för honom har de det.

Efter tre år i hennes vård börjar han nu utvecklas exponentiellt. Han äter tre mål om dagen, somnar i vettig tid och får saker gjorda när de ska göras, gärna litet före för att han ska slippa stressen. Till och med hemmet lyckas han få ordning på genom att ta det i små etapper. En förtröstan och ett lugn finner han i sina korta, korta listor, en för varje dag. Han tar större plats. Kan röra sig fritt i sina rum, de upptrampade dikena mellan datorn och köket och sängen växer igen. Han törs ha överblick. Ingenting är längre övermäktigt. ”Du har verkligen fått struktur på saker och ting”, säger en kompis. Först vill han inte säga emot men så säger han som sanningen är: ”Nej, jag har fått en rytm.”

(Utmaning: skriv om att strukturera)