– Jag har förlorat min mor.
– O, så tråkigt. Gick det hastigt?
– Relativt.
– Men jag hoppas att du har många ljusa minnen av henne.
– Det sista minnet är inte så ljust.
– Vill du berätta?
– Det började med att hon vann, va.
– Vann?
– På en trisslott. Men hon ville inte skrapa i teve, du vet.
– Nähä?
– Så då gjorde jag det åt henne.
– Vad snällt. Vad fick hon?
– Hon? Det var ju jag som skrapade! Jag fick tjufemtusen i månan i tjufem år.
– Jaha. Ni delade på det. Det var väl vettigt. Men så dog hon?
– Delade? Dog?
Lång tystnad.
– Du menar att du tog alla pengarna själv bara för att det var du som satt i teve och skrapade?
– Ja, men det är klart.
– Och då blev din mamma knäckt och ville inte ha med dig att göra?
– Ja, typ. Så jag förlorade henne. Det är jobbigt. Hon brukade gå ut med hundarna och det.
(Utmaning: skriv om att vinna)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilken historia!
SvaraRaderaNej, allt är inte hund som glimmar... Sista meningen knyter elegant ihop säcken!
SvaraRaderaKul i all sin bedrövlighet. Alltså - inte bedrövligt skrivet men en bedrövlig situation och relation
SvaraRaderaOj det kändes absurt.
SvaraRaderaAktuell inspiration från verkligheten.
SvaraRadera"Hon brukade gå ut med hundarna och det." Underbart i all sin tragiska likgiltighet!
SvaraRadera