För litteraturen och naturen

Ibland är det svårt att läsa det som är framför ögonen. Jag sitter på den stoppade kökssoffan, ljus behändigt strilande över boksidan från fönstret bakom mig. De fysiska förutsättningarna är utomordentliga men jag stakar mig och finner mig läsa utan att registrera vad jag läser. Det är vår. Vi har kabbeleka på bordet. Fram och tillbaka i yttre synfältet går Benjamin. Han lagar mat. Det doftar vitlök och rosmarin. Han vill inte ha någon hjälp. Jag har frågat med bruten stämma. Han har kraxat ett nej. Tack. Det är vår första kväll i torpet. Att han släntrar här i köket med sysslorna, att jag sitter i denna relativa vardag – det är för intimt, nästan anstötligt. Jag vet att han tittar på mig. Han kan inte titta nog på mig. Sebastian måste ha noterat det, på alla cocktailpartyn och middagsbjudningar där, i den andra världen. Sebastian, som släppte iväg mig med ett. ”Ha det nu så riktigt mysigt!” Vi låtsas vår kultur, vår avkönade kultur. Vi gör det alla. Det är bara första kvällen och laddningen skjuter gnistrande blixtar. Åtminstone jag försöker inte låtsas om det. Men om jag skulle röra vid Benjamin, skulle jag få en stöt.

Det var han som kom på det. Vi är de enda i bekantskapskretsen som skriver. Varför inte ge sig iväg på en skrivarhelg tillsammans? Vi är de enda som gillar naturen också. Varför inte hans fasters torp i Västergötland? Det låter så rationellt, så tillrättalagt, så Alva Myrdalskt, nästan. Kliniskt, kyskt. Jag svarar som om jag fått en stencilerad lapp i handen. Riv av talongen, önskas vegetarisk mat, betala på postgiro... Jag säger inte ens att jag gärna skulle vilja. Det törs jag inte. Jag säger ”bra” och ”kreativitet”. Hjärtat dunkar. Jag är rädd. Jag kommer att smälta och försvinna.

Det är han som köpt vinet. Han ber mig välja mellan Allesverloren och Campolieti. Jag blir matt bara av att peka på den italienska flaskan. Han håller ju i den.

Sen är det gafflar och bestick. Jag finner mig peta lekfullt med gaffeln på hans näsa. Något skämt. Det finns fortfarande föremål emellan oss och vi talar, talar, hittar hem i varandras olikheter. Lär känna varandra, som det kommer att stå i sms-rapporten hem till Sebastian. Det är första gången vi är ensamma tillsammans.

Sen har vi inte besticken längre. Vi har diskborste och handduk, ställer prydligt, prydligt in i fasterns skåp. Samtalar allvarligt, som de som skriver plägar göra. Jag vill omsluta hans överläpp med mina läppar. Det pirrar till på ett särskilt ställe och jag vill. Jag vill.

Sen har vi varsin konjakskupa och en liten eld i öppna spisen. Vi talar tillkortakommanden, tillgångar, skam och skuld. Vi är trots allt västerlänningar som möts och jag pressar händerna runt glaset, väntar på att det ska brista...

Sen vaknar vi i utdragssoffan, som är min. Solen lyser. Han slår en bensax om mig, benämner mig sin fångst. Jag ålar ur hans grepp och grenslar honom, betvingar kraftfullt hans handleder. ”Nej,” säger jag, ”du är min.”

”Och Sebastian,” säger han framåt förmiddagen, när vi faktiskt sitter och skriver. ”Sebastian vet redan,” säger jag lugnt. ”Vi slog vad om hur lång tid det skulle ta.”

(Utmaning: skriv om en fångst)