Samvaro mot slutet

Jag lämnar Stockholm med en kortlek och en flöjt, insvepta i varsitt sämskskinn i den gigantiska innerfickan på min alltför stora kavaj. Den gamla Rovern är ren körglädje. Den vet knappt hur man stannar. Man får ställa sig på bromsen. Någonstans bortom Uppsala glesar det ut, i trafiken och bland gårdarna utefter E4:an. Pulsen sjunker. Jag är på väg till en liten stuga i en liten by i Gästrikland, hans stuga, den vitgrå med blåa knutar. Bara en sådan finns i byn. Där ligger han och väntar. I den en gång så ombonade storstugan en främmande sjukhussäng mitt på golvet, omgiven av balar med blöjor. I den främmande sängen ett främmande litet ansikte, cortisonstint och utmärglat på samma gång.
– Leif! säger jag. Du har tacklat av. Kan du fortfarande dra en spader?
Han gör ett försök att resa upp huvudet men det faller tillbaka. I stället kommer det, kaxigt:
– Du kan ge dig på att jag ska klå dig i en lång och en kort. Får man ingen puss nuförtiden?
Det finns friskt i honom. Hans läppar känns friska. Vi har alltid pussat varandra på munnen. Och visst klår han mig så småningom. Partiet drar ut i det oändliga. Långa vilopauser när jag spelar för honom. Jag hoppar omkring som en faun, känner mig litet grand som Ian Anderson i Jethro Tull. Leif klarar inte gitarren längre men har fått en ukulele. Oftast lyssnar han dock bara. Det blir folk, mest klezmer, på min ensliga flöjt och vi skrattar kopiöst, som vi alltid har gjort. Lättheten ger han mig, där han ligger. En trygghet bortom världar.
– Låt vara att du ska gå bort från mig, säger jag. Du har gett mig ett arv att förvalta.
– Och jag hade haft ett arv från dig om situationen vore den omvända, säger Leif. Du först: vari består arvet?
– Saklighet i varje läge, säger jag torftigt. Du har lärt mig att gilla att vara vuxen. Det bär långt. Och du? Vari skulle arvet ha bestått?
– Det består. Ditt mod. Det är med det mod jag ärvt av dig jag ger mig åt döden, som bara är livets stumma syster.
– Vad vet du ännu om döden?
– Allt.
– Är du rädd?
– Jag var rädd för smärtan men de har lovat att jag ska slippa den.
Vi sitter tysta en stund. Så räcker han mig kortleken. Han är för svag för att blanda själv.
– Jag lämnar dig inte, säger Leif mitt under spelet och jag får oväntat tårar i ögonen.
– Hallå där! Det var inte sakligt. Det gör du visst.
Och jag börjar tjuta rakt ut som ett stort och argt barn. Han ser på mig leende, sträcker ut sin hand och smeker min kinds kladdiga, våta. När jag lugnat mig spelar vi vidare. Leif fortsätter att vinna.

(Utmaning: skriv om att lämna)