Vad ingen sett

Nu avbryts det vänliga samtalet i soffan och luften blir taggig. Det är Stefan och Marie, förstås. De håller inte med varandra om någonting. Den här gången har hon börjat prata om energier. Hon håller på med healing och alla tycker hon är litet mysko men vi umgås för att vi alltid har umgåtts, sedan vi gick på gymnasiet. Alla tycker hon är mysko men hon har någon sorts... klokhet. Och så är hon oftast himla rolig.
– Jag tror inte på nånting som jag inte kan se och ta på, säger Stefan kategoriskt.
Marie hänger på, förstås.
– Då föreslår jag att du ska sluta använda din mobil.
Hon gör en åtbörd mot hans älskade iPhone, som ligger på bordskanten. Han rycker den häftigt åt sig, håller den skyddande mot bröstet. Alla skrattar. Det luktar sårbarhet i luften.
– Och sluta lyssna på radio! fortsätter Marie. Radiovågor syns inte, vad jag vet.
Hon lutar sig bekvämt tillbaka och ser nöjd ut. Stefan muttrar att hon är ologisk.
– Du tror ju inte på dem! säger hon beskäftigt.

Vi andra bestämmer oss för att troppa av, gå in i köket. Det verkar som om Stefan och Marie knappt märker att de blir lämnade ensamma.
– De där två... säger Martin.
– Det är... vad heter det? Opposites attract, konstaterar Heather.
– Tror du? Tror du att de skulle kunna bli lyckliga tillsammans? frågar jag.
– Om båda skulle kunna slappna av, ja.
– Men de tycker ju så olika!
– Huvet är inte allt.

När alla andra har gått, gläntar jag på dörren till vardagsrummet.
– Men källan till radiovågor syns, hör jag Stefan säga. De sitter kvar i samma ställning, en orörd skål med chips mellan dem. Jag suckar leende och går upp och lägger mig.

Morgonen därpå har de dukat upp frukost ur mina förråd. Båda är tystare än de brukar. Det finns en sorts sprittande lugn i köket och jag ser att Stefan ler mjukt mot Marie när hon räcker honom ett rostbröd. Något har hänt, men vad? Vi utomstående får aldrig veta men det hände här, hos mig, i natt.

(Utmaning: skriv om något osynligt)