Du.

Du! Jag gillar inte vad du håller på med. Jag vill att du ska sluta med det. Bultandet mot insidan av ditt kranium, vältrandet i sorger gamla som Hep Stars. Som Fred Astaire. Som Metusalem. Gamla sorger. Du säger att jag inte respekterar ditt lidande. Jag respekterar ditt lidande så mycket att jag vill att du ska få bli fri från det. Men det vågar du inte, eller hur? Se en framtid för dig där du inte är offer. Lidandet är det enda språk du känner till.

Du! Hur kommer det sig att du omges av elaka människor, okänsliga människor, arga människor och folk som inte bryr sig, medan det omkring mig finns godhet – och kanske några människor som inte bryr sig? Du säger att det är för att jag är naiv. Jag undrar: är det bara skönheten som finns i betraktarens öga?

Du! Jag har känt dig sedan vi var flickor. Vi har delat mycket. Jag blir vansinnig på dig för din skull ibland men jag vill att du ska veta det jag egentligen vet att du vet: jag gillar dig. Mycket. Alltid gjort. Mycket.

(Utmaning: skriv om att gilla)