Att besöka Magnus

Vi känner inte Magnus så väl. Allt han bullar upp har han gjort själv. Hallongrottor. Porterstek. Sen får han oss att förstå att vi är viktigare än kakorna eller köttet. Så gör varje god värd eller värdinna men han menar det.

När vi kommer till Magnus vet jag inte vad som ska hända. Magnus är ensam. Det är inte synd om Magnus. Magnus är fri. Jag känner hans frihet fläkta mot din instängdhet, din orörlighet. Alltid när vi kommer till Magnus vill jag ha honom. Jag vill säga hej då till mitt tjugofem år gamla äktenskap med dig. Till äktenskapet, nota bene, inte till dig. Jag vill ha både Magnus och dig. Så naivt tänker jag och jag får längtans tårar i ögonen.

Han får oss att prata. Vi pratar med varandra när vi kommer till Magnus, om drömmar och kval, medan han sitter och myser, sticker in en replik nu och då. Mänsklig erfarenhet. Och så berättar vi för honom, vi låter som Piff och Puff. Det ska vara bara vi tre där och vi stannar flera timmar mer än brukligt, särskilt när vi är där på fika. Magnus öppnar ett rum som är större än rummet. Ett luftigt rum i vit segelduk. Ett rum som lättar ankar, seglar upp, ger utblick.

Det blir aldrig Magnus och jag. Han är för nöjd. Han är förnöjd. Just det som gör att han aldrig kan bli min är det som föder min längtan, den som inte är något eteriskt utan som gör mycket ont. Men när vi är hos Magnus återupprättas något mellan oss själva. Vi ser på varandra med tvättad blick och ömheten smyger sig in igen i våra tafatta beröringar.

– Han är så fin, säger du på vägen till tunnelbanan.
– Ja, han är fin.
– Vi måste träffa honom snart igen.

(Utmaning: skriv om att engagera)