En bagatell

– Framme!

– Framme? Jaha. Det luktar bäver här.

– Aha. Du är en sån där ”vägen som är mödan värd”-typ. Betänk att du inte alltid kan befinna dig på resa.

– Joodå.

– Men du måste ju ha mål! Planlöst resa ingenstans ger inte...

– Joodå!

– Har du nånsin uppnått någonting?
– Nää.

– Där ser du!

– Nää.

(ps. I dessa sensmoral-tider kanske det verkar som om jag håller med endera parten men det gör jag inte)

(Utmaning: skriv om att nå dina mål)

Sluta

Nu har jag haft ihop det med sex av mina barnbarn. De är så älskliga och rara, alla flickorna, men jag märker hos dem något stumt som gör motstånd, ett stelnande när de kommer in i ett rum och märker att jag är där. Jag stryker dem över kinden men det hjälper nog inte. Sex barnbarn, den äldsta, som är tolv, har varit i lag med mig i sex år. Men hon kommer tillresande, vi är ifrån varandra långa perioder.

Det ska vara slut nu. Jag fick något åt hjärtat. Dels är jag rädd för upphetsningen och dels tror jag kanske att det var ett straff, det med hjärtat. Mina flickor lider inte, tvärtom, det vet jag med bestämdhet, men det är ändå jag som har förfört dem och det är en synd.

Frågan är: ska jag ta dem åt sidan en och en och berätta för dem vad jag beslutat? Det kanske kommer som en chock för dem att det inte blir något mer? Eller ska jag bara sluta, göra det till en sak mellan Gud och mig?

Det är bara en sak mellan Gud och mig. Flickorna har inte farit illa. Den enda som får lida är jag, nu när jag bestämmer mig för att sluta tvärt. Flickorna har tvärtom fått en introduktion. De vet nu vad de har att vänta av livet. Det är ju en enorm fördel för dem. Jag kanske ska introducera lilla Stella också, innan jag slutar?

(Utmaning: skriv om att bryta ett beteende)

Om rädsla

Vi sitter vid hennes köksbord och mumsar våra traditionsenliga pain au chocolat. Gott kaffe till från hennes trogna perkulator. Traditionsenligt har vi varit nere i äldreboendets restaurang och ätit lunch – god lunch, lax och hollandaise och mycket sallad. Som vanan bjuder pratar hon om sina rädslor. Hon är ett asplöv i världen, darrar för allt. För att använda bankkortet, för att inte använda bankkortet. För att ramla och bryta benet. För att trycka på fel knapp på teven igen, så att den slutar fungera igen. För att bli rånad. För att inte hinna med bussen när kyrkan bjuder till utflykt. Jag kommer med mina vanliga lena, lindrande ramsor. Då börjar hon prata om sin rädsla för att inte klara den ensamma kvällen, när jag har gått.

– Men nu sitter jag ju här, säger jag med eftertryck. Försök glädjas åt det i stället för att oroa dig för ensamheten efteråt.

– Jo, men ensamheten är värst. Du är lycklig du, som inte är rädd för ensamheten.

– Nej, jag är snarare beroende av den.

Hon plirar på mig med en blick från förr.

– Jag undrar just vad du är rädd för. Du är nog inte rädd för nåt.

Jag ler litet självbelåtet. Med fina penseldrag bättrar hon på min självbild där det redan är tjockt med färg.

– Nej, jag är nog en väldigt orädd person. Trygg...

– Nu vet jag, avbryter hon och ser finurlig ut. Du är rädd för att bli rädd!

(Utmaning: skriv om rädsla)

Går i släkten

Sedan Felix gick köttskola på ABF har jag honom oftare i köket, näpet trixande och fixande med sin digitala ugnstermometer och tabeller för innertemperatur. Matlagning har väl alltid varit en experimentell sysselsättning även för mig. Jag brukar leka ”Här har du ditt kylskåp” med mig själv varje dag. Men nu är det experimentellt på ett annat sätt. Mer vetenskapligt. Och Felix har en matlogg där han för in sina erfarenheter.

– De säger att fransyska ska ha en innertemperatur på sjuttio grader men jag vill gärna stanna vid femtiosju, säger han över axeln till mig.

Det ligger både litet klagan och stolthet i hans röst. Han börjar kunna uttala sig ur erfarenhet. Som tur är laborerar han gärna med just fransyska och högrev. Dyrare, mörare bitar är inte samma utmaning, tycker han. Och lätt och ledigt diskar han efter sig, allt eftersom. Sätter en stolthet även i det.

– Du börjar bli som mormor, säger jag.

Han ser förvånad ut.

– Din eller min?

– Min. Din mormorsmor.

Mormor var kalaskokerska i vår hemstad och det slår mig att hon också hade en logg. I receptboken förde hon in rön och reflektioner. Jag öppnar vindsluckan för att gå upp och hämta den.

– Akta jäsningsprocessen, skriker Felix med en vass kant i rösten.

Han har kuvertbröd på lut. De ska in i ugnen nu, efter steken. Jag stänger lugnt köksdörren. Även jag har litet erfarenhet.

När jag kommer ner igen står bröden i ugnen.

– Du kan slå av och låta dem stå på eftervärmen, förklarar jag klimatsmart. Här ska du få se.

Jag lägger häftet i oktavformat i hans händer och han öppnar genast, ivrigt. Min mormors rundade, drivna piktur rinner ut över sidorna. Ja, rinner bokstavligen mot slutet, när hon är så gott som blind. Det var då hennes inlagda sill blev som allra bäst, kryddig, stark och fast. Och plötsligt minns jag:

– Hon behövde ingen termometer, hon, säger jag till Felix och berättar vad jag just sett framför mig ur minnet: hur mormor känner av temperaturen i vedspisens ugn genom att vifta med handen i den.

– Och den var alltid rätt! Alltid hade hon eldat så att ugnen hade perfekt temperatur!

För ett ögonblick blir jag rädd att jag har trampat Felix på tårna men han säger soligt.

– Gu vad stolt jag är! Får jag ärva boken efter dig?

– Du får den nu, käre son. Om Lydia mot förmodan blir intresserad får vi kopiera den till henne.

(Utmaning: skriv om värme)

Betraktelse med sensmoral

Det är så lätt att säga I love you. Orden är som ett rockslagsmärke eller som en text på en t-shirt. Förpliktigar inte.

Det är nödvändigt att säga I love you om man har ett kärleksäventyr men inte gemensamt språk.

Man sitter fast i ”I love you” om man vill avsluta ett kärleksäventyr med någon och inte har gemensamt språk. ”I don't love you” är ju inte sant och mer komplexa känslor går inte att uttrycka. Så man är fast.

Sensmoralen av denna betraktelse är, om den undgått någon, är att man måste prata sig ur men inte nödvändigt in. (Här slår jag fast det som en allmängiltig sanning när det kanske bara handlar om egna tillkortakommanden) (Vilket visar hur bruket av sensmoral i texter lätt ger upphov till missförstånd)(En annan sensmoral skulle kunna vara att man inte ska kasta sig in i kärleksförbindelser hux flux, utan tänka efter före)

(Det här är delvis en polemisk text, därför så baktung)

(Utmaning: skriv om missförstånd)

Heldag idag

Nu har jag väckt dig. Det var inte meningen. Jag föreställer mig att jag känner din söta, rena sovdoft genom telefonen och du säger yrvaket:

– Det är morgon! Och inte bara morgon! Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten.

Sedan är du pangvaken. Du vaknar snabbt. Det lärde du dig i lumpen. Tacksamt börjar jag mala på om mina bekymmer. Det är alltid jag en stund först med mina bekymmer. Sen blir det du en stund med reflektioner kring mina bekymmer. Aldrig lösningar, utan reflektioner och frågor. Du får mig att känna det som om jag löser allt mitt själv. Från min horisont kan jag inte se annat än att detta fortgår, år efter år: min självupptagenhet, din värme och ditt lugn. Du har en helt annan utsiktspunkt. Du verkar se en ömsesidighet som jag inte skymtar men längtar efter.

Vi pratar i femtiofyra minuter. Och jo, du har rätt: du får prata också, om ditt. Men jag tar mest plats. Det är som om varje detalj i mitt innehållslösa liv måste lyftas mot ljuset, studeras. Idag är det min relation till pappa. Den är förstås komplicerad. Du hummar och lyssnar. Hummar igen. När jag har fått mitt för du lent in samtalet på skidåkning. Om jag vill..? Om vi kanske..? I Ursvik, där det inte är så många backar. Visst, självklart. Nu går det snabbt. Jag fixar kaffetermosen, du mackorna. Om du skäms över min gamla hemstickade stenmarksmössa visar du det inte. Du kör en mil, jag halva den distansen. Sen sitter vi på ett renskinn och fikar.

– Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten! säger jag plötsligt, för det är en sådan dag.

Du skrattar.

– Minns du att du sa så?

– Sa jag?

Du skrattar igen.

(Utmaning: skriv om ett telefonsamtal)

Fén med de sju bördorna

”Sju är bördorna jag ger dig”, sade fén som man inte vet om hon är ond eller god. ”Jag ger dig ett långt liv, skröpliga molarer, ett gammalt kassettdäck, en solkig kaffeduk, ett lindrigt rent fönster, lätt inkontinens och många barnbarn.”

”Alla kassettdäck är per definition gamla”, sade kvinnan uppstudsigt. ”Horden med barnbarn kommer inte att veta vad det är.”

”Så kan du då visa dem och förklara, spela en tejp med Mia Marianne och Per Filip. Förresten kan du få en låda blandband också”, sa fén generöst.

”Med A Whiter Shade of Pale och Stairway to Heaven?”

Kvinnans röst hade nu en varmare ton.

”Du vet blandband”, sa fén undvikande. ”De berättar allt om en person.”

”Du vill att jag ska sitta i det där sceneriet, med duken och fönstret och säkert en klocka som tickar, vicka på en tand, lyssna på minnesväckande musik och undra vart åren gick?”

”Ja, och så störtar barnbarnen in!”

”Och jag kissar på mig av lycka.”

”Eller av skräck...”

”Men jag har väl skydd?”

”Mot barnbarn finns inga skydd”.

(Utmaning: skriv om siffran 7)

Julhälsning

Det är fullbordat. Således perfekt! Mer går inte att göra. Då skulle man förstöra. I ett litet ögonblick mellan iver och leda: tillfredsställd skaparlycka. Den lyckan önskar jag alla denna alldeles vanliga, perfekta dag. Själv ska jag uppnå den genom att vika en liten bok. Det är helt perfekt att den bara varar en kort stund, annars skulle vi inte gå vidare mot nya dåd.

Goda helger, alla puffare och alla andra – may the force be with you!

(Utmaning: skriv om den perfekta dagen)

I morgon när mamma kommer ut

I morgon, när mamma kommer ut... Jag har fått en ny t-shirt som det står ”Hipp Hipp” på och vi ska stå vid Beatrices gamla Pontiac utanför Hinsan och vänta i solen... Det är alltid fint väder när mamma muckar, säger mormor. Jag är för liten för att minnas. Men jag har ritat en teckning med en borg och en drake. ”Symbåålist”, sa fröken men hon glömde säga vad det betöd. Så jag slog upp det på datorn men det stod inte. Teckningen är till mamma. Den är på rosa papper. Rosa tycker hon om. Allt jag har skickat till henne på Hinseberg har varit på rosa papper. Utom brevet om att jag fått mens. Det var rött. Det var så rött så det var svårt att få bokstäverna att synas. Jag är brådmogen, säger dom. Det betyder att jag gillar att sitta och äta kakor och prata med gamla människor. Undrar om mamma kommer att gilla att sitta och prata med mig? Jag minns inte. Jag var så liten. Det är långt till Hinsan. Kring tjugo mil. Vi har varit där förut. Vi ska få stekta äggmackor på vägen. Det är de bästa mackorna jag vet. Stekta äggmackor med lagom mycket salt och varsin coca colaflaska. Och sen åker vi igen och så kommer vi till Hinsan och mamma kliver ut, stor mot solen, och kanske har hon en pistol i ett hölster vid höften och hon slänger med sitt långa hår och är hjälte igen. När man kommer ut från fängelset är man alltid hjälte. Och vi får inte bo hos Beatrice mer och mamma ska sköta oss men det blir nog inga fler mackor med stekta ägg. Och jag undrar, men bara lite, om man får sova hos mamma när man har vaknat på natten. För det får man hos Beatrice.

(Utmaning: skriv om förväntan ur ett barns perspektiv)

Läka blånader

Det satt uppe på min anslagstavla så tidigt som när min anslagstavla var orange – det vill säga på sjuttiotalet. Jag har en stark minnesbild. Där står med min då ganska vackra piktur: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Sjuttiotal. Jag var inte sexton fyllda. Sen, när jag flyttat hemifrån med min rosa cykel och gick på universitetet med en massa djupingar tyckte jag att citatet var barnsligt. Patetiskt. Kanske brådmoget. Det kom inte med i senare upplagor av citatböckernas olika versioner och jag glömde nästan bort det, tills det för något år sedan började knacka på från insidan av mitt pannben: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Barnsligt, patetiskt, brådmoget eller ej – det är ju så sant. Hur kunde jag veta? Nu, mer än trettio år och tretusen smärtor senare, efter ettusen femhundra toppar och ettusen femhundra dalar, när många brutna förbindelser och några helande vänskaper är fakta... nu får jag tröst av den enkla bilden av en universell sanning: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.”

Och jag vill försöka säga förlåt. Jag föreställer mig att vi alla försöker säga förlåt:

Förlåt att jag glömde.

Förlåt att jag kom ihåg.

Förlåt att jag sa och förlåt att jag teg.

Att jag var så skärpt och att jag var så seg.

Förlåt att jag inte låg med dig.

Förlåt att jag låg med dig.

Det är en sak att upptäcka att man inte blir utnyttjad.

En helt annan att inse att man utnyttjar.

”Rör vid en annans själ...”

Vad händer vid min tänkta förlåtelseorgie? Någon tår kanske fälls men genomgående har tiden läkt. De flesta vi nuddat har glömt och gått vidare, får i sin tur be om förlåtelse för att de inte längre minns sina blåmärken, innan försoningens glädje riktigt kan uppstå. Det skrev han inte, Elmer: att ett blåmärke alltid försvinner förr eller senare, går från blårött till gröngult till... ingenting. Han skrev i och för sig inte heller att ett ärligt ”förlåt” hjälper läkningen. Han skrev: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader”. För att fånga de ungas melodramatiska sinnen skrev han det och för att dela outtalad vishet med de medelålders och gamla.

(Utmaning: skriv om förlåtelse)

Citatet kommer från den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Jag minns tydligt det litet främmande ordet ”blånader” mot min brandgula anslagtavla men överallt på nätet står det ”blåmärken”.

Arabisk höst

”De är fíffiga här nere!” säger reseledaren extatiskt. Det är välkomstmöte för chartergruppen på Hotel Kaiser och ämnet är ficktjuvar. ”Kvinnor – ni har pengarna där bara ni och gubben får komma åt... Just det! I behån! Och ni karlar har dem förstås i sockan.”

Vi suger i oss informationen. Vi har aldrig varit i Nordafrika förut. Mopeder ska man vara vaksam mot och i Medinan får man räkna med en prutmån på sextio procent. Taxi ska man åka på taxameter och det är bättre att gå på dyra restauranger, för där får man nota..? Alla vill luras, luras, luras. Jo, men vi är bra på att förhandla. I Asien har vi ju varit mycket och är inte alla människor ungefär lika här som där som där i vida världen?

Vi lägger inga sedlar bland våra svettiga juver. Och det är bra, för enligt en finsk Tunisienkännare tänker alla i det här landet på sex. Karlarna alltså. De kanske skulle drabbas av ofrivillig sädesavgång om vi plockade fram fuktiga pengar ur barmen. Kvinnorna – vad tänker de på? Bara en av dem ler mot oss på hela tiden.

En kväll på restaurangen sitter ett gäng unga intellektuella eller konstnärliga kring ett bord, tre tjejer och två killar. Båda hoppas vi att den andra ska ta kontakt men vi uppehålls av finskan igen. Hon tänker bara på sex, hon med. När hon äter glass ser det ut som om hon provfilmar för en porrfilm. De unga tunisierna har obönhörligen gått när vi blir fria.

Vad ledde revolutionen till? Ett väsensskilt svar från varje tillfrågad. Förbluffande många vi pratar med härstammar från Sidi Bouzid, staden där Mohamed Bouazizi startade den arabiska våren genom att tutta eld på sig själv. De är fiffiga här nere. Den arabiska våren fanns inte i reseledarens katalogaria över do:s and don't:s. Inte på Sousses blåsiga gator heller. Fler slöjor, enligt några. Islamism. Kvinnornas bortvändhet. Att vara så osedd.

Hur är det att vara flata i Tunisien? Plötsligt känns allt annat ovidkommande jämfört med att få veta det. Men vi borde väl ha kontaktat RFSL eller någon innan vi for, haft en adress till någon prettoorganisation. En trött ung tjej med uppburrat hår. Vi frågar bara för att vi vill veta. Jaha. Bara för att veta. För oss är det en fråga på liv och död.

Vad man känner när man kommer utomlands igen är att det är väldigt litet för oss som egentligen är på liv och död. Vad man tänker är att det borde ändras på. Hjärtklappning fick jag endast den gången en trevlig norska lånade min telefon på Monastirs flygplats. Aldrig hade jag trott att hon skulle prata så länge! Jag stod nästan och räknade sekunderna. Enligt den norska stereotypen är svenskar gjerrige. Snåla. Tillkämpat avspänd tog jag emot luren när hon räckte den tillbaka. Jag log sådär rikt och oberört medan konvulsionerna kramade om mitt inre.

”Nämn ett tillfälle under din semester när du blev berörd”, står det inte i researrangörens enkät efteråt. Om det hade gjort det hade jag nog i hastigheten bara kommit ihåg detta: att en norska ringde flera minuter à 33.95 på min telefon.

(Utmaning: skriv om fördomar)

Roberto

– Även ensamheten är en illusion, min vän, sa Roberto.

Han stod och brynte tunna, tunna leverskivor i smör och olivolja. Dofterna av lever och salvia ingick äktenskap. De små vikarna i min munhåla fylldes av saliv. Jag ville inte fråga vad han menade. I hemlighet var jag litet trött på hans djupa men rätt bombastiska utläggningar om l-i-v-e-t.

– Mm, sa jag bara.

– Se på mig! fortsatte Roberto. Du är den enda jag träffar...

”Nu kommer det här med smöret”, tänkte jag.

– … men jag är förbunden med allt, med alla, till exempel genom denna...

Han höll fram vakuumförpackningen.

– … lever!

– Och smöret, muttrade jag.

– Ja. Och smöret. Kan du läsa tankar?!

– Nej, men du har sagt det tusen gånger förut.

Roberto vände sig hastigt bort och sjönk ihop litet. Jag strök honom över ryggen.

– Det är okej, Roberto. Du är bara litet för ensam. Då blir det lätt att man upprepar sig.

– Men den är illusorisk, ensamheten! Genom min meditation är jag i förbindelse med världen.

– Det må så vara. Men just denna illusion resulterar i att du upprepar dig. Ska jag duka?

Jag slet mig från köket och gick ut och dukade. Vitt porslin på vit duk med vita servetter. Silverbestick. Det var grumsigt i skallen. Osmälta tankar.

– Öh, du? ropade jag från matrummet.

Roberto kom i dörröppningen.

– Ger det inte ganska dålig karma att så gott som uteslutande ha relationer till de redan döda, som man ska äta upp?

Nu såg Roberto bekymrad ut.

– Genom min meditation...

Jag spände ögonen i honom:

– Du är för ensam!

– Det har du redan sagt.

(Utmaning: skriv om ensamhet)

Bra för själen

Hon går före. Det är nätt och jämnt att jag hör hennes svada men jag orkar inte gå fortare och hon pratar envist på. Det här är vad jag tror att hon säger:

”Om vi går här uppför kullen så kommer vi snart till ett ställe där vi kan fika. Gula huset heter det. Det är en gammal grosshandlarvilla med burspråk och spröjs. Har vi tur så får vi sitta på glasverandan. Gammaldags hederligt bryggkaffe är vad som serveras och så många bakelser och pajer som man kan tänkas vilja titta på. Och räkmackorna är inte gjorda på sötat bröd!”

Det känns som om mina axlar hänger i höjd med höftbenen och jag får inte till fotlyftet för varje steg. Det som för henne är en liten kulle är för mig ett brant berg. Hon babblar på om omgivningarna, högreståndshusen som vi passerar. Hon har bott här sedan hon föddes. Det känns som om jag har ett dolkblad instucket mellan revbenen.

Det började redan på vägen hit. Alldeles för mycket jobb, alldeles för mycket ansvar och så en stilla tågfärd på det. Min hjärna började koka som en liten sol, gubbar kom ut ur den och ord som hängde i luften. Jag såg klart vad vi höll på att göra med omorganisationen och katastrofångesten gjorde att jag bara kunde sitta hopknuten. Jag pratade för mig själv. Sket i att det verkade tokigt, det var ett sätt att pysa ångest ur systemet. Glömde mobilen på tåget men kom av på rätt station, där hösten redan droppade i luften. Och där stod hon, Anica, min vän: ”Nu går vi hem med packningen, sen ger vi oss ut på äventyr!”

Det misstag jag begick var att försöka hålla masken. Men hon märkte att något var mycket galet. Hon skrinlade de utåtriktade planerna en efter en och tog mig med på vad som för henne var en kur för det mesta: kaffe på ett mysigt fik. Därför denna gråa vandring.

Jag ser inte villan som Anica förevisar på ett sätt som om hon vore arkitekten. Tumlar uppför en trappa som luktar surt trä. Låter henne välja oss varsin napoleonbakelse. Låter mig ledas till ett bord. Det är mörkt. Ingen glasveranda, således. När vi satt oss tar hon mina händer och placerar dem om min kopp. ”Det är bra för själen. Det har jag läst i tidningen”, säger hon. Jag börjar gråta ohämmat. Dolken far ut ur revbenskorgen. Det här vill jag fortsätta med. Gråta. Gråta. Gråta. Anica räcker mig en servett. ”Vad är det som har hänt?” frågar hon. ”Vi omorganiserar på jobbet”, svarar jag ynkligt. ”Och?” ”Och för många barn försvinner med badvattnet och jag är ansvarig.” ”Inte bara du, väl?” Jag sitter och hulkar inåtvänt. Det är jätteskönt. ”Anica, jag tror...” Det spänner i strupen. ”... jag tror att jag måste ringa Björn Hedlund. Eller så får du ringa psyket.” Hon räcker mig sin telefon. ”Ring din kollega, du, så tar jag reda på numret till psyk.” Försiktigt befriar jag händerna från kaffekoppen. Handflatorna är litet röda. Det känns som om jag inte brukat händerna på flera månader eller år. Pussar lätt i min vänstra hand. Ja, det blir nog psyket.

(Utmaning: skriv om kaffe)

Vakna upp - en triptyk

I drömmen har jag många nycklar, många lås, ingen kombination av dem passar. Uppvaknandet är nära. Drömmen är behaglig eller otäck – den är lika verklig som min tunga, som jag nu placerar lätt mot en istapp. Är uppvaknadet nära? Jag ska dricka många såar vatten, jag ska dränka många kilo krut innan jag vaknar upp till min sanna natur. I drömmen har jag många nycklar. Är en av dem den som leder rätt? Måste jag använda alla nycklar? Det kommer att ta eoner.

^^^^

Alla låsen till alla drömmars salar var ingenting mot det sista låset, ty först när du dyrkat upp det sista låset blev du varse att drömmen, totaliteten av alla drömmar, varit sann.

^^^^

”Före upplysningen bär jag ved och hämtar vatten.

Efter upplysningen bär jag ved och hämtar vatten.”

(för mig okänd zenmästare)

(Utmaning: skriv om att vakna upp)

Har du Eld?

– Jag undrar om du skulle kunna sälja en cig till mig?

– Du kan få en.

– O, tack. Men eld kanske jag kan få köpa?

Alla ger. Varför gör jag mig då fånig och ber om att få köpa? För att det är så värdefullt för mig att få en enstaka cigarrett och skjuta på drunknandet i begäret. Jag är beredd att betala upp till en tjuga för en cigarrett, för att den ska få vara den enda av två, tre jag röker per dag. När jag en gång erbjuder en kvinna en tjuga, undrar hon uppbragt varför jag inte köper ett paket. Jag förklarar min belägenhet. Storrökare på avtändning. Och det visar sig att hon förstår. Jag säger att jag är på väg för att ta akupunktur mot rökningen. Det är det enda hon inte försökt med själv. Vi får ett avskalat, bra samtal om rökning. Sen får hon dåligt samvete för att hon ger mig den cig hon lovat mig. Med brinnande lust sätter jag fyr. Avspänningen är momentan.

– En cig idag, säger jag till akupunktören.

– Jamen, då vill du ju verkligen sluta.

Akupunktören är en av mina bästa vänner. Hon röker ett par hemrullade i veckan och kan hållla sig på den nivån. Avund, avund. Själv stoppar jag besinningslöst svalg och strupe och lungor fulla med tjära. Har inget stopp. För mig är det höggradigt missbruk. Jag har funderat på att gå med i Anonyma Nikotinister.

Allt mitt själväckel. Allt det jag inte vill vara. Stå rak och säga: ”Jag är jag och jag röker”? Nej. Men jo. Jag måste ju. Det är lönlöst att ljuga.

Det jag mest av allt vill är att ha ett medvetet förhållande till allt jag stoppar i munnen. Ja, det gäller även lakrits. Snuset är jag tack och lov fri från sedan några år. Men cigarretterna. ”En gång är ingen gång”, säger de. Det är bedrägligt. Det är de där enda gångerna jag alltid fallit på. Som den där dagen när det var så vårsoligt och jag inte hade rökt på ett år och vi satt ute och drack öl, Tore och jag. Första vårölen. Eller nu, när suget hade hunnit börja komma och jag åkte till ett annat land... Semester. Vår. Stress. Avslappning. Allt kan man skylla på.

Men den här gången har jag inte börjat på allvar. Den här gången tar det inte månader och år innan jag försöker sluta. Jag är faktiskt medveten om vad jag stoppar i munnen. Sunkig, skunkig tjära ett par gånger om dagen. Och jag lever inte helt för de ögonblicken. Men det är tungt.

Allt står i lågor! Och vad är allt detta som står i lågor?---Tungan står i lågor, smakerna står i lågor, smakmedvetandet står i lågor.--- Och i vilken eld står detta i lågor? I lidelsernas eld, säger jag, i hatets eld, i förblindelsens eld; av födelse, död, sorg, veklagan, elände, smärta och förtvivlan står det i lågor. (Sakyamuni Buddha – utdrag ur Eldpredikan)

(Utmaning: skriv om eld)

Plupp i sängen

Angelica reser sig ur sängen och delar några vänliga ord med resten av familjen innan hon sätter sig ner vid frukostbordet. Det är drömmen. I själva verket kommer Angelica sig inte upp förrän efter många ruskningar, uppfordringar, hot och ibland en vattenspruta. Då flyger hon upp men relationen är sargad.

Angelica är fjorton. Angelica har en tatuering utefter hela vänstra låret. Det är inget som Angelicas mamma och pappa har godkänt. Den är full av esoteriska, kanske satanistiska, symboler. Mamma ville läsa Angelica med symbollexikon i hand men hon fick inte.

Idag fyller Angelica femton och får sova ut. Mamma och pappa och alla småsyskonen travar in med brickor och presenter. Angelica ligger helt under täcket, bara en koboltblå tofs sticker ut. Koboltblå tofs? Har Angelica fått sällskap av Plupp? Mamma mjuknar i hjärtat när hon tänker på hur mycket Angelica tyckte om Plupp.

Litet tjat, litet pock, löfte om espressokaffe och Angelica segar sig upp i sittande ställning. Blått rufs på hela skulten. Med litet frissning är det nog menat att bli en tuppkam.

– Det går ur, mamma, det går ur, säger hon nästa jovialiskt. Det är bara partyfärg.

I varje rörelse visar hon hur oberörd hon är av sitt nya hår. Hon får det att se ut som om hon haft det i femton veckor och inte bara sen igår kväll.

– Kamma inte tuppkam, säger plötsligt pappa. Du är gulligare som Plupp.

– Tack, säger Angelica med ett förpubertalt, oskylt leende.

Sen tar hon itu med hjortrontårtan. Och efter presentöppningen studsar hon omkring och tackar alla med en kram.

Pappa tar hand om disken senare. Han går en kvart senare till jobbet än de andra. Lågmält gnolar han:

Blå, blå, blå är färgen på min mössa

Blå, blå, blå är dräkten som jag bär

Allt som är blått det tycker jag är vackert

för min lilla vän är....

Det stockar sig faktiskt i halsen. Han minns mysstunder och delad tystnad på fiskebryggor, minns en liten tjej som hoppade upp i hans knä och sa: ”Min pappa” och det slår honom hur han resignerat och trott att han i någon mån förlorat henne de här högstadieåren när hon blivit så tvär. ”Min plats är att alltid finnas, visa att jag är här om hon någon gång vill komma”, tänker han. Det kostar på att vara vuxen. Vara medveten. Bära oresonligt hopp.

(Utmaning: skriv om något blått)

Magi

– Idag, förstår du, var det en stor plym av rök som stack upp ur en snödriva när jag gick till jobbet.

– Blåste det så mycket, då?

– Nej, det var alldeles stilla. Men sen, men sen, när jag var på väg hem igen... Då såg jag tydligt att det hängde cigarretter i granen invid Svedlunds.

– Och de hängde där ända tills du kom fram, förstås?

– Nej, inte riktigt.

– Du försöker sluta röka igen, va?

(Utmaning: skriv om något magiskt)

Att laga linser

När han hade vandrat tre dagsetapper kom han äntligen fram till munkklostret i dalen. Klostret var mycket enklare än han hade föreställt sig, bara ett litet hus, men det hade faktiskt en stupa på bakgården. Framför huset stod en munk i brandgul klädnad och stänkte något på ett fruktträd. När de hade hälsat förklarade munken, som var klostrets abbot, att han försökte läka trädet från en sjukdom genom att ge det matrester uppslammade i vatten.

– Det brukar fungera, sa han soligt.

Sen övergick han till att förhöra sin gäst om resan.

– Vi munkar äter inte mer idag eftersom klockan redan är fyra men om du vill värmer vi gärna något åt dig.

Abboten var överallt. Det var också han som serverade måltiden, linsgryta och morotscurry med ris. Gästen tog en munfull av linserna och befann sig med ens i den himmel han inte trodde på. Linsgryta var vardagsmat för honom men denna gryta var... sublim. Nästa gång abboten kom flaxande genom matsalen haffade gästen honom och frågade om han möjligen skulle kunna få receptet från köket.

– Det är enkelt, jag gjorde den själv, sa munken belåtet. Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry.

Och borta var han. Gästen log inåtvänt åt sina bestyr i köket. Fräsa senapsfrön tills de hoppar i pannan, sen på med lök och vitlök och ingefära, steka tills löken är glansig, hälla på linser och steka dem tills de är klarorange som abbotens klädnad, salta, spä med vatten litet i taget, försiktigt, försiktigt, sen de hemliga ingredienserna och så på med curry. Han tog ännu en tugga. Det var en njutning och en läxa, en lektion att bära med sig om det enkla. ”Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry”.

(Utmaning: skriv om något utsökt)

Tillvarataget

Lampan är gjord av rotting och den lyser, nästan utan att avge ljus. Den är något så ovanligt dessa dagar som en opraktisk modepryl från femtiotalet, fortfarande i bruk. I bortemot tjugo tusen dagar har den spritt sitt bleka ljus över Robertas hall. Många handskar och mössor har blivit kvarglömda i den hallen och Roberta har lagrat dem i en låda i hallgarderoben. Aldrig en enda gång försökt para ihop dem med sina respektive ägare. Nu är det för sent. Bara hemtjänsten kommer, och två gånger om året sonen Sven som är stationerad i Riga.

Det var annorlunda så sent som i början av nittiotalet. Hjälp, det är redan tjugo år sedan. I början av nittiotalet hade hon sina cirklar. Besatt av att läsa höll hon igång två bokcirklar, den ena modern och den andra för klassiker. Inger Alfvén, Fjodor Dostojevskij. Hon var självklar värdinna och bjöd på petit fours och te vid sitt runda salongsbord med intarsia. För henne var det att befinna sig i en varm flod att lågmält diskutera böckerna. Varm flod utan väta. Det var damer mest men också herrar. Sen gick de belåtna hem och någon glömde alltid åtminstone en halsduk i den dunkla hallen.

I måndags kom han, Sven. De hade bestämt sig för att städa alla garderober. ”Inför min död”, tänkte Roberta. ”För att du ska hitta dina saker”, sa Sven. Och de hittade mycket. Stödkorsetten, till exempel. Den som gjorde det lättare att hasa sig fram med rollatorn. Och så tog han fram hennes låda. ”Gamla grejer”, förklarade Roberta. ”Som ska slängas?”, undrade han och hon nickade.

Idag har hon för första gången på säkert tusen dagar satt sig i målarhörnan. Akvarellfärger förfars inte. Ovan vid tekniken målade hon först ett par kladdiga övningar. Sen började hon på bilden, bilden av alla barhuvade och vantlösa människor hon släppt ut ur sitt hem under alla år. Planlöst for de fram över det fingrängade papperet, stötte då och då ihop med någon som inte huttrade eller hade blåfrusna händer och till slut gick de upp i skocken, igenkännbara endast för Roberta.

(Utmaning: skriv om att lysa)

Utanför fönstret

Du hänger upp handduken mitt på klädstrecket på balkongen för att dölja vad som händer bakom rutan. Fruarna i grannskapet borde inse att det är som en signal.. Handduken är stor och blekt orange. Vi använder den båda sen, när vi duschar. Du vill att jag ska ha den först men jag propsar på att vi ska börja torka oss varsin gång. Vi är som syskon. Millimeterrättvisa. Fast omvänt.

Vi är som syskon. Lika långa. Lika gosiga. Lika möra. Lika ointresserade av revolutionen som pågår utanför fönstret. Eller jag är väl intresserad i teorin. Vill läsa om den i tidningen – fast där står inte ett sant ord. Man måste ner på gatan. ”Men då får du kanske en gatsten i tinningen”, säger du. Så överlever jag här för din skull. Din kusin hämtar mat, överräcker den med ett sardoniskt leende. Han respekterar inte vårt val och vem kan klandra honom? Revolutionen kommer bara då och då. Högst en gång per mansålder. Tid att mysa finns under hela levnaden.

”Vi träffades ju nu”, säger jag som en vag förklaring till din kusin. ”Jorden kan ju gå under”, fyller du i. Kusinen stöter med sin stålhättade tå i golvet. Säger ingenting. Väntar på att kaffet ska bli klart. Sen sveper han det och går. Hela denna tid har han inte sovit hemma. Han jobbar på dagarna och gör revolution på nätterna. Det är väldigt skönt. Vi blir inte störda. När revolutionen väl är över ska jag läsa mig till hur den förlöpte och vilken sida som hade rätt.

(Utmaning: skriv om att mysa)

Polarhöst

Skyll på mina naturromantiska drömmar: jag hamnade på Svalbard för att jag hade sett ett fotografi av en rosa solnedgång. Inte hade jag tänkt på att jag passar bättre för att betrakta bilder än för att ge mig ut på strapatser. På Svalbard kan man inte bara sitta utomhus och titta. Då fryser man för mycket. Man ska vandra omkring och vara rädd för isbjörn. Det vägrar jag. Jag är rädd för isbjörn även när jag inte är ute och rör på mig. Longyearbyen fastnade jag för. Det brukar visst inte turister göra. Där gick jag på sightseeing och fick se världens nordligaste bankomat. Nej, det var nog i Ny-Ålesund. Allt är ”världens nordligaste” på Svalbard. Det gjorde mig nedstämd. Biologerna i mitt sällskap gav sig ut för att leta växter och djur och kom tillbaka då och då laddade med en energi som verkade konstgjord. Själv satt jag insvept i polarhöst och stirrade på en liten brasa. Frost längst inne i märgen. Leda. Även jag var på väg mot den långa natten och solnedgången gjorde sig bäst på fotografi.

Att jag aldrig lär mig vem jag är, aldrig på dessa långa år och många dagar! Min ande är vild men egentligen vill jag sitta i bekvämlighet och sura. Vardag passar mig bäst, på semester ska det vara tillrättalagt och besvärsfritt. Det tänkte jag på när jag satt i Longyearbyen och läste en tummad roman som jag kan baklänges.

(Utmaning: skriv om att frysa)

En lång sång

Det var min kropp som lyckades i våras. Jag och datum... det var väl i april nån gång, kanske i maj, och det var så lätt att säga nej. Då. Då och många, många dagar framöver. Inte ett plåster, inte ett tuggummi, inte en vit plastpinne. Jag var fri för att min kropp lyckades och jag var orättmätigt stolt.

Någon gång för en månad sedan sprang själen ifatt och jag började smyga. Omvägar på vägen till tunnelbanan för att hitta någon att bomma cig av. Alltid bomma (men alltid erbjuda sig att betala). Det var ett nederlag jag inte ville se med oskylda ögon. Så länge jag rökte andras rökte jag inte på riktigt.

Så åkte jag bort ett tag till ett varmare land och efter ett par dagar där köpte jag ett eget paket. Det är resorna som slutgiltigt får mig på fall.

Och vad är poängen? Det finns ingen poäng. Missbruk är en lång sång och beroende det träligaste på jorden. Din kropp kan ha varit ren hur länge som helst – en dag vänder sig själen ut och in och är åter fast i begär. För att det ska bli uppenbart att ränderna aldrig går ur. För att din solkighet inte ska gömmas.

Jag skulle kunna sluta där, i misslyckandet. Men jag stretar på. Har ännu inte köpt egna cig här hemma. Har åkt över hela Stockholm för att få akupunkturnålar i örat. En sitter kvar. Den ska jag pilla på när jag blir sugen.

Missbruk är en lång sång. Beroende det träligaste på jorden. Dagar ska komma och tider när jag faller igen. Jag erkänner att jag är en ömklig människa på jorden. Någon försöker trösta att det är just bakslagen som gör oss till människor. I så fall är det tröttsamt att vara människa.

(Utmaning: skriv om ett bakslag)

Middagsmöte

Du slukar medan jag sakta smälter de stekta fänkålsskivorna mot gommen. Om du bara vore... vad ska man säga.... mer sensuell. Ja, sensuell. Jag har alltid tagit för givet att du är sådan i sängen som du är i maten. Frisk aptit, ingen känsla.

– Ska du ha mer? frågar du men du har redan skeden i karotten, samlar upp de bitar som är kvar till dig själv..

Du undrar ibland varför vi inte tar vår vänskap längre. Jag säger som det är, att jag inte känner någon attraktion. Hårt? Sant. Du är snygg på ett stålbent sätt och dina kindknotor är som huggna ut ur sten. Mig är du uppmärksam på just för att jag inte låtit oss gå över gränsen. Så tror jag i alla fall. Jag skiter i ditt erotiska liv men inte du i mitt. Du lurpassar, lägger ihop ett och ett, korsförhör. Ändå vet du inte att jag har en oas på Slave Island med den som du föraktar och skrattar åt – Anil, som biter med mjuk tandrad och som efter ljuvt och långsamt kartläggande kan varenda por på min kropp.

– Knappt litterat! är din dom, för att Anil inte kan engelska.

Skålarna är nu tomma, din tallrik likaså. Du sitter och tittar på mig när jag fortsätter äta, högerfoten stampar lätt och rastlöst.

– Hem till mig? säger du rutinmässigt med ett slirigt grin.

Jag ler tillbaka. Detta är vårt spel.

– Nej, jag ska jobba ett par timmar till. Tack för maten.

(Utmaning: skriv om aptit)

Karma

Jag var en daggmask då och du en liten stare. Jag. Din mat. Som du slök och trodde du var färdig med, fastän du inte ens hunnit bajsa ut mig än. Du flög iväg, lagom mätt och trind, och var så nöjd, så nöjd. Men vår relation har fortsatt sen, i kalpa efter kalpa. Ibland är du den som äter, en annan gång är det jag. Ett evigt tuggande, dristar jag mig till att säga, för det är nästan oändligt. Kanske vi lär oss att uppskatta – i båda bemärkelserna – hur viktigt förhållandet är till vår föda. Hur det pågår långt efter att tarmarna gjort sitt och hur det är ett drama större än vår verklighet. Att leva är att vara dömd till att äta det levande.

(Utmaning: skriv om att vara färdig)

A B R E

”Abborren har två ben”, hör pojken läraren säga, fast han lyssnar knappt. Så mycket underligt kommer ur lärarens mun. Nog vet han alldeles säkert själv hur många ben en abborre har. Det är nästan tusen, men inte så många som en sik har. Pojken kan fiska, han. Nu drömfiskar han medan han målar bilden av abborren som läraren vill ha. Mycket grönt och litet rött och pytte gult och smutsigt vatten. Och precis när han är färdig får han napp! Drömfisket ger drömnapp, en liten krumelurfisk i rosa och ljusblått. Hastigt målar han den i hörnet av papperet, där som han brukar skriva sitt namn. Den blir bra. Pojken är nöjd. Mitt under abborren skriver han stolt ordet ”abborre”: A-B-R-E. Vissa lektioner är enklare än andra.

(Utmaning: skriv om att få napp)

Utkastad

Efter domen och påföljden kom ett liv utan ro. Han kunde inte försonas med vad han gjort. Men när han tog sitt onda samvete till den violsöta flickan blev han djupt förtörnad över att hon inte ville se honom. Modern kom ut på trappan och bad honom gå.

– Men jag bär med mig mitt samvete, sa han. Det är ont och jag måste få lätta det.

– Här har du redan slängt skam. Betunga henne inte med samvete också, sa modern och gick in och stängde dörren.

Det var morgon. Det var kallt. Han gick till brunnen mitt på gården och som seden tillät tog han en skopa vatten utan att fråga. Han blev stående och smuttade på vattnet. För varje liten klunk blev det allt strävare, ty nu förstod han att hans gärning hade gjort att han kastats ut ur paradiset, en gång och slutgiltigt, och att hans samvete som gjorde så ont och som skulle fortsätta tära honom i all tid var små eldtungor från helvetet.

Skopan lade han i ett ämbar av trä som stod på brunnskanten och han beredde sig att gå. Då kom över gården den violsöta flickan. Med sig hade hon telningen som nog var frukten av hans dåraktiga brott.

– Min mor förlåter er, sa den lille och gick fram och sträckte honom sin hand.

Hans ögon dränktes.

– Är det sant? sa han vänd mot henne och hon nickade.

Han ville hoppa. Han ville jubla. Han ville kyssa henne av lättnad. Men hon tecknade ett märke i hans panna och gick sedan allvarligt tillbaka dit där hon kom ifrån med pojken hand i hand. Själv stod han kvar. Inget fick han säga. Inget fick han göra för att gottgöra. Vad hade han trott? Att de skulle leva lyckliga tillsammans? Att han skulle få gömma sig i ett intensivt samtal med henne, där allt förklarades och reddes ut? Gömma sig, glömma sig. Vinna henne, finna sig själv. Nej. Han kände sig ännu en gång utkastad men i himlen denna gång. Den tomhet han kände hade han fått bara av nåd. En evighet stod framför honom där han måste hylla henne som givit honom detta stumma hjärta, denna frostiga håg. Bedrövad gick han ut och tryckte igen porten bakom sig.

(Utmaning: skriv om samvete)

Om ett ljus

(Kära läsare. Jag är på semester och hinner varken skriva eller läsa. Välkommen att vara delaktig i dagens puff:)

– Vad ger dig ditt ljus?

– Jag har många gånger varit bränd.

– Är det ett svar?

(Nu är det din tur, läsare. Tänk ut en fortsättning, kort eller lång. Skriv den gärna i kommentarsfältet!)

(Utmaning: skriv om ett ljus)

Bland klippen

Anita samlar på äggkoppar. De finaste står framme i en vitrin. Själv samlar Greta på citat. Klipp och citat. Dem har hon i sina berömda dassböcker, som får de fåtaliga gästerna att stanna länge inne på toa och liksom kuckla av glädje. Kunskap är lätt att bära. I de tre dassböckerna samsas högt och lågt. Hennes favorit för dagen är ett litet nyhetsklipp: ”Plogbilar sätts in men de räcker inte på långa vägar.” Det är kul för att det är så subtilt. Det hon inte gillar är när folk tror att de själva ska skriva in citat i hennes bok. Någon debil individ – hon minns så väl vem – har till och med citerat från texten på ett mjölkpaket. Utan ironi. Och vad hon gillar minst av allt är ett citat i dassbok nummer ett, den lilla, i A6. Det står med hennes handstil men det är John som har föreslagit det. Hon har låtit sin kropp, sin arm, sin hand, sin penna bli en förlängning av Johns sinne och så har hon plitat ner det, citatet av Anatole France: ”Det finns alltid något i dina vänners brist på framgång som inte är dig helt emot.” I hemlighet kvider hon när hon läser det. Många gånger har hon frestats att klistra över det men skrivet är skrivet. Hon kan inte stå för det. För oginheten. Hon kan inte fatta att hon lät sig duperas att skriva det. Det är så olikt henne. Och hon minns så tydligt hur hon kände redan när hon skrev det för uppskattningsvis trettiofem år sedan att det svor mot hennes jag. Så tydligt. Så tydligt.

läs mer om Greta under rubriken ”Anita och hennes grannar” sådär fyra inlägg bort.

(Utmaning: skriv om ett klipp)

Ciseleringsjärn

De tre senaste inläggen – detta inräknat – handlar om Anita och hennes grannar Gertrud, Gunvor och Greta. Läses tillsammans eller var för sig.

Det känns som om Anita tar ett ciseleringsjärn och skär strimlor ur kroppen, sin egen kropp, som hon dekorerar duken med men det är förstås levrar av färg. ”Ge varandra vår största plåga” heter verket. Hon kommer alltid på titlarna först. En ilsket ljusgrön tavla åskådliggör Gretas allvetande... förakt är det väl inte men i bilden kommer det ut som förakt. I en annan tavla gestaltas antingen Gertruds omätbara rädsla eller Anitas egen handfallenhet. Både-och, förstås. Hon är stolt över de olika nyanserna av grått och över att en del av det gråa är grått på ett sådant sätt att det lika gärna kunnat vara rött. Så lär hon sig att det finns en passion dold i Gertruds lealösa offermentalitet, den som hon provoceras så av. Här vid staffliet lär hon sig, mest av färgerna men också av struktur. Lär sig det som hon aldrig annars kunnat lära. Hon är ingen psykolog men i skiftet från grått till imaginärt rött finns en hel lärobok i psykologi och den har hon läst med porerna nu. Hon slänger en palettkniv full med färg i golvet – siktar på en punkt som är väl klädd med målarpapp. Sen döljer hon ansiktet i händerna. Det kommer inga tårar så hon tittar upp. Framför henne på en duk en lång, giacomettiliknande figur som träder ut ur skenet från en grym, omättlig sol som är i kontakt med horisonten. Hon vet att bilden handlar om konsumism och att det är Gunvor som är den frånvarande modellen. Hon vet att den berör vad man kan ta med sig när man slutligen gör sorti. Hon vet att hon målar bara för sig själv, liksom hon gör allt bara för sig själv. Utom att lyssna på Gertrud. Det gör hon för Gertruds skull. Är det därför det blir så fel?

(Utmaning: skriv om en plåga)

Va, pensiero

Varje natt ställer Gertrud en fråga, fuktiga läppar tätt intill luren:

– Har du nånsin älskat?

– Kan jag någonsin resa mig ur den här tristessen?

– Ska jag någonsin våga?

Just den natt när denna fråga ställs, kickas Anita ut ur sin slummer och kastar en fråga tillbaka, skarpt, vaksamt – kanske kärleksfullt, eller i alla fall med medkänsla. Anita tycker medkänsla är bättre. Mindre invaderande.

– Våga vad?

– Du vet.

– Nej, jag vet inte, ljuger Anita.

– Jag törs inte hänga mig. Jag kan inte skjuta mig. Kastar mig inte ut från balkongen. Endast det enklaste återstår men har jag tillräckligt med tabletter?

– Jag tror inte att du någonsin kommer våga, säger Anita tvärsäkert.

Hon minns att några år tidigare var det en dam som gav ut en bok som hette ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Titeln är Gertrud. Anita lugnas av den tanken, fastän hon vet vad Gertrud har i ett litet skåp ovanför diskbänken. Om ambulansen står en morgon på gården ska hon klandra sig själv, klandra sig djupt. Men morgonen därpå åter ett samtal från Gertrud och Anita är lättad och förstärkt i sin cynism. Det slår Anita att det inte bara är Gertrud som har lidandet till partner. En insikt som bryter fram, en glugg av klarsyn. På en nanosekund är ögonblicket förbi och det är som om hon aldrig har känt sig själv. Hon återgår till det hörn av vardagsrummet som tjänar som ateljé, visslande Va, pensiero.

(Utmaning: skriv om att fråga)

Anita och hennes grannar

Ibland när Anita talar med sina grannar i telefonen är det snubblande nära att hon tar av sig ena öronclipset och tittar litet snett upp till vänster, som fina damer i filmer från sextiotalet brukar göra. Hon känner sig som om hon spelar en roll i en film från sextiotalet. Lika osannolik.

Det är Gunvor som bara babblar på om sig själv och sina karlar som hon träffar och dumpar på de täta Ålandsresorna med dans. Anita har aldrig åkt österut. Kan inte sätta sig in i miljön och glömmer vem som är vem av Bengt och Dan och Georg men Gunvor pratar oförtrutet på, dag efter dag, i trapphuset, i telefon och när de möts på Lidl. Ibland undrar Anita om Gunvor nånsin tänker på att hon vet så ytterligt litet om Anita och att Anita vet så kopiöst mycket om henne. Undrar och inser det futila i sin undran – ty vem kan följa sina egna tankar? Vi tänker så ofta rakt in i en svart säck och där går tankarna mycket längre än vi själva förmår. Gunvor har nog ofta tänkt men inte registerat, tänker Anita. Eller så är det på något helt annat sätt.

Så är det Gertrud. Gertrud lider av ensamheten. Det gör vi kanske allihop, tänker Anita. Varje dag Gertrud inte får något besök ringer hon till Anita. Ibland också de dagar hon får besök och ibland flera gånger per dag men Anita fuskar litet. Hon har nummerpresentatör. Det gör att hon kan ge sig själv den dos av Gertruds lidande som hon kan mäkta med varje dag utan att gå ner sig i neggogegga. Hon är alltid mild mot Gertrud men dämpad.

Ibland, någon enstaka gång, ringer Greta. Greta bor inte i 22:an, utan i 28:an, och hon är en resolut dam som är självgående och tänker själv. Själv tänker hon, mest om andra människor som inte är lika självgående som hon själv. Så det blir ju så att hon tänker även på Gertrud och Gunvor. Kanske också på mig, säger sig Anita, men Greta är nu sådan att hon aldrig skulle diskutera Anita med Anita själv. ”Själv, själv, själv”, gläfser Greta och Anita förundras över hur hon – själv – snubblar till och vacklar in i ett nytt språkbruk, som dock är urgammalt. Modersmål. Så sitter hon med Greta och myser på en hög platå, från vilken de andras karaktärsdrag benämns svepande och gnälligt, svepande och aggressivt eller svepande och ironiskt. Men är det så mysigt på den där platån, egentligen? Var inte det i livet förr, när kritik var en självklarhet? ”Hörru Greta”, säger Anita en dag. ”Jag har vuxit ifrån att tala illa om mina vänner.” En ordväxling utbryter, som Greta avslutar med att säga: ”Men är de dina vänner på riktigt?” innan hon lägger på. Så ringer inte Greta mer. Även samtalen från Gunvor och Gertrud blir färre, för Anita har börjat fundera på Gretas sista ord och sådana funderingar märks i klang och ton och ord. Anita får inte ont i örat av luren längre och får en timme mer per dag att måla på.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

Hudlöst

Och jag är någonstans i Europa. Vi kan säga att det är sommar men det är likgiltigt. Och här i staden finns en stor katedral. Sällan imponerad av det stora, går jag in och tittar på detaljerna. Sten som möter sten och solen som belyser skarvarna. Svetten från arbetarna har för länge sedan absorberats eller dunstat. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga en katedral. Det är ett kaxigt åtagande. Ungefär som att anlägga en allé men utan hjälp av naturen.

Och här, till höger om koret, möter mig en obehaglig syn. En staty av en man i naturlig storlek, en man med senor och muskler och organ men ingen hud. Det är en känd martyr, säger mitt sällskap, lättad över att jag äntligen vänder mitt intresse mot något som är comme il faut. ”Berövad sin hud...” säger mitt sällskap eftertänksamt. ”Kroppens största organ”, fyller jag i som en mellanstadieelev. ”... för Kristi skull”, avslutar mitt sällskap och tittar på mig från sidan. Jag ägnar kanske för mycket tid åt det makabra men jag känner skinnflåddheten på min egen kropp, vet att martyren egentligen inte kan stå upp i detta tillstånd, vi är för beroende av vår skinnpåse, hur vet jag inte riktigt säkert men jag känner det, den är ett bra skydd.

Och jag tänker att det väl var romarna som förföljde och sen pinade honom. Romarna eller några andra. Många har förföljt och förföljer. Inte sällan blir det de förföljda som i en senare era förföljer. I min hjärna flimrar bilder. Iran. Abu Ghraib. Sri Lanka. Tortyr i vår egen tid och jag är för tjockhudad för att reagera om jag inte hamnar inför direkta bevis. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga ett samhälle med hyfsad respekt för mänskliga rättigheter. Ett kaxigt åtagande men det är väl värt att vänta.

(Skriv om att offra något)

ps. Vet någon vilken katedral det är? Vilken martyr?

Läsart

Det är inte bara dig jag kan läsa, koda av. I boken som är gjord av speglar läser jag ibland mig själv. Spegelkvinnan i spegelboken. En högdragen blick ovanför skrynkliga ögonpåsar. Det fanns ett annat ansikte en gång. Det skiftade svagt i rosa och var slätt. ”Jag är samma”, viskar jag påstridigt. ”Inuti”, tillägger jag överflödigt och budskapet urvattnas. Vem ska läsa det? Du? Du sitter så trygg i din stol, eller ligger med ansiktet mot kudden. Inget behov av några speglar. Ingen önskan om att bli läst men jag läser dig som braille, kvissla för kvissla, muskel för muskel. Du grymtar, suckar, gonar dig, missar helt intentionen, anar inget av min datainsamling, ty du tror att din kropp ännu är värd att beröras. Beröras för sin egen skull. Så är det inte. Jag lämnar dig platt som en urblåst gummimadrass och vandrar lätt ut i terrängen. Du är färdigläst och inkorporerad och jag har fått ännu en frist.

(Utmaning: skriv om att läsa)

Bokslut

Igår sa Tage att jag var en sprätt. Att jag gick som en sprätt när jag var på väg ut för att spisa middag sa han. Men, sa jag, det var bara för att jag var så stolt och förnöjd över mina räkenskaper. Jag slutförde dem just igår och de stämde på öret och hundratalen stod jämnt över hundratalen och tiotalen stod jämnt och så vidare. Ett enda tusental hade jag i kolumnerna i årsboken – i summeringsraderna var det förstås flera – och det stod med en flämtning till blanksteg före hundratalet. Så nätt. Så prydligt utan att vara ostentativt. Om jag inte vore jag själv skulle jag buga. Nej, nu blir jag generad. Mina kinder färgas röda som det lankiga röda bläcket som skiner som sillblod i debetkolumnerna. Men vad är det för fel på en bokhållare som är stolt över sina böcker? Särskilt stolt är jag över att vara bokhållare åt Miss Esther på hennes Etablissemang. Den vila och den hugsvalelse som detta Etablissemang skänker åt herrarna i stadens högre skikt borgar för goda beslut och kraftfulla handlingar. Det är något att vara stolt över, liksom de måttstocksräta kolumnerna och summorna utan fel. Denna enda dag på året – låt mig vara en sprätt!

(Utmaning: skriv om bokslut)

Djurfamiljen hjälper den skrivande

Skriv om hicka. Skriv om berg och dalar. Skriv om skörd. Skriv alltet nu. Allt låter sig skrivas. Allt som låter sig tänkas – ja, mer! – låter sig skrivas. Skrivakten är ett samarbete mellan en liten mus i ena pannloben och dina näpna fingertoppar där, på tangentbordet. Musen knaprar nervbanor och förorsakar explosioner i fingertopparna. Så, alldeles så, är det.

Skriv om hicka. En explosion också det. Men du kan försöka med att stå på huvudet med ansiktet åt vilket håll du vill. Drick litet vatten ur ett glas. Det kommer inte att lyckas. En enklare metod är att i vanligt, upprättstående kroppsläge dricka vatten från bortre kanten av glaset. Det ser litet roligt ut men lyckas varje gång.

Ett vanligt kroppsläge är väl ändå upprättstående? Jag tycker det, även om jag själv ofta är horisontal.

Skriv om hicka. Det går så lätt, med en mus i nervsystemet och en giraff som smeksamt virar halsen om ens egen korta hals. Själv är man en sköldpadda med elektrifierat uppjazzade små framlabbar. Det är alltså musens förtjänst. Tack, mus. Tack, giraff. Tack, skymning, natt och morgon.

(Utmaning: skriv om hicka)

Glasklart

Bräckliga skärvor. Först när jag slagit sönder ser jag klart. Nej. Jag såg klart sekunden innan jag slog sönder. Det var därför jag trasade sönder med min knutna näve. (Jag tänker mig förresten en spegel här.) (Gav jag en ledtråd för mycket nu?) Du ska veta att jag inte har behov av att vara vacker... sjunga vackert... lyssna vackert.... Och jag vill inte alltid skriva vackert... Jag vill att du ska minnas mig som ett slag i ansiktet – mitt eget ansikte. Ett slag som krossar bilden av detta ansikte. Se där: en massa skärvor att gömma sig bland. Jag är aldrig dold.

(Utmaning: skriv om något glasklart)

Duett

Det är fem år och tio dagar sedan jag var tvungen att skrota min fina Duett. Den dagen var det i sin tur fem år och tio dagar sedan Gubben hade dött. Gubben följde med Duetten eller Duetten följde med Gubben – jag hade ärvt båda två i slutet av åttiotalet av faster Fredrika, som hade haft ett avtal med Gubben: han mekade med Duetten mot att han fick meka med Duetten. Han älskade denna bil. Sökte – och hittade – ständigt delar till den. Reservdelarna svepte han i gammal oljad tygpresenning och ställde upp på de röda hyllorna i sin verkstad. Allt gick på exekutiv auktion sedan. Han hade inte ens begravningspengarna.

Utan delar – och, framför allt, utan Gubben – visste jag att min tid med Duetten var ytterligt begränsad. Jag är så gott som medellös och kan inte ens skruva i en skruv. Gubben var förutsättningen för mitt fria liv med Duetten. Gubben, som låg och dog med slangar överallt. Jag höll hans sega, knotiga hand, där det svarta i linjerna accentuerade fingrarnas topografi. Den var borta sen, oljan, när han var död. Då låg han plötsligt med uttryckslöst vitgula händer. Det är det närmaste en övernaturlig händelse jag har kommit.

Jag skrotade förstås inte Duetten. Den var inte körd i botten. Jag är inte vårdslös. Inte med gamla ting. Jag sålde den för ganska mycket pengar till någon som kunde ta hand om den. Kanske var det till någon som hade råd att betala en Gubbe. Sedan dess går jag var fjortonde dag till minneslunden och pratar med Gubben. Innan jag blev av med Duetten var det en gång i månaden. Om någon skulle fråga den idiotiska frågan vem jag saknar mest, Gubben eller Duetten, skulle jag svara... att... skulle jag inte svara.

Han hette Bengt. Gubben hette Bengt. Duetten hette ingenting. Jag är inte en sådan som ger namn åt bilar.

(Utmaning: skriv om att skrota)

Rör mig i er

Jag kan inte säga det på något annat sätt. Det är därför jag inte försöker. Du är min familj, och du, och du, och ni tillsammans blir en sfär i vilken jag lever, rör mig och är till. Det var därför jag köpte så liten dator sist – för att smidigt kunna röra mig mellan er, från ställe till ställe där ni finns. Det är därför jag har en stor, härlig ballong – för att fira just att ni finns. I intervjuer säger jag att jag lever ensam. Ni vet alla att det inte är sant. Om det vore sant skulle jag inte vara van vid att laga mycket och god mat. Kärlek är mitt medium. Ja, jag kallar det kärlek, det som andra skulle kalla vänskap (eller kanske inte räkna med alls). Det som är en starkare kärlek, ty den är inte monogam. Nya släpps in och jag bär min lätta dator mellan dem och er. Mellan alla er. Och ballongen.

(Utmaning: skriv om sammanhang)

Retfullt

Jag är fetast av alla systrarna men också flinkast. Mellan sysslorna i det stora huset ilar jag kvickt för att i någon mån hinna med min favoritsysselsättning: att sticka. Jag stickar sjalar och tunikor, caper och kaftaner. På så sätt kan man säga att även min fritid är nyttig. I godan ro sitter jag där, i en kvart eller i flera timmar, beroende på vad tiden medger, och stickar varv på varv alltmedan jag knaprar på sockrade violer ur en bonbonjär i tenn och drömmer om hur tjusig – efter omständigheterna – jag ska bli i mitt nya plagg.

Men när jag maskat av och fäst trådar och spänt ut och monterat visar det sig alltid – nästan alltid – att jag gått upp ytterligare ett par skålpund och plagget lägger sig i en kavel ovanför magen eller accentuerar de liggande kavlar av hull som är min torso. Då går jag alltid undan en stund för att få vara i fred. Sen kallar jag på Deidre, som numera börjat klaga på färger och modeller. ”Du har så konstig smak”, säger hon, min lilla syster. ”Kan jag inte få välja själv nästa gång? Det blir ju ändå jag som får allt du stickar.” Då har jag lust att gå för mig själv en gång till men jag ger henne bara plagget och hon antingen behåller det eller ger det till någon av de andra systrarna. Alla bär de graciöst upp mina vackra plagg och jag försöker trösta mig med att jag får se mina skapelser så mycket mer när jag inte bär dem på min egen kropp. Jag försöker.

(Utmaning: skriv om något retfullt)

Räknaren

Jag skyr varje tumregel och fasar uppskattningarna. I min ficka bär jag ständigt en räknedosa – ja, så hette det förr, nu har du väl en ”app” på din ”fån”. Allt ska vara rätt. På millimetern och på millilitern och, inte minst, på öret. Det avrundas för mycket på örena nu för tiden, det ger mig frossbrytningar, men i kassabokens kolumner fyller jag troget i från kvittona på Ica: 87,43. 99,56. Att örena någonstans i idévärlden fortfarande existerar gör mig lugn medan det faktum att det kan diffa på ett par-tre kronor varje månad, mellan hur mycket jag betalar och hur mycket som stått på kvittona, ger mig kräkningar. Oavsett om det är till min favör eller inte. Jag mår bättre när jag får handskas med större belopp än priset på mjölk men jag vänder på Elon om jag är ute efter en reavara för 1699 kronor och de hävdar att den kostar ”sjuttonhundra”. Malla, hon som jag var förlovad med för länge sedan, frågade när hon gick ifrån mig varför jag inte blivit matematiker. Med min läggning. Och jag sa att... jag visste inte vad jag skulle säga, jag var inte frimodig nog, mumlade bara att matematiken inte är så exakt som man kan tro. Hon fnyste. Men jag säger bara ”pi”. Decimal efter decimal efter decimal. De höll mig vakna redan på högstadiet. Till slut fick jag läggas in på sjukhuset med dropp och ljusbehandling. Det var så mor och far beslöt att hålla alla runda föremål ifrån mig och i princip tvingade mig att gå helklassisk linje på gymnasiet. På biblioteket där jag jobbar nu hävdas det att vi har tretusen hyllmeter böcker. Jag får kväljningar av utsagan, förstås, men lovar mig att själv aldrig ta den i min mun. På nätterna går jag dit och kontrollmäter. Jag är snart klar. Jag har bestämt mig för att presentera resultatet för alla böcker som biblioteket har i sin ägo, inklusive de för tillfället utlånade. Jag tror det är ärligast. En gång i veckan får vi nya böcker. Det är lätt att komma åt att snabbmäta dem, liksom de böcker som utrangeras en gång om året. Det som ger mig verklig magvärk är de böcker som försnillas och försvinner. Jag vet att det finns ett exakt mått. Jag ska hitta det exakta måttet om det så ska ta all min vakna tid. Bara de oseriösa nöjer sig med närmevärden. Antingen kan det räknas ut eller så räknar man inte på det. Det måste vara den ståndpunkt man antar.

(Utmaning: skriv om något exakt)

Komma hem

Min avresa var ett spektakel. Gycklare och dans och åt hästen ett särskilt schabrak i kornblått med guldfärgade tränsar. Det gav jag snart till en fattig, vad han nu skulle med det. Mig sinkade det bara.

Mitt uppdrag var omöjligt. Svek och bedrägeri, allting uträknat redan från början. De dödade min häst och gav mig ett köttsår i vaden. Först när allt var förlorat linkade jag hem, lerig och febrig och utan gepäck.

Jag gick inte till mitt hus i staden, utan jag smög i skogsbrynet till min mors gamla stuga. Där brann ett ensligt ljus och jag tackade himlen att hon inte var död. Jag knackade min signal, långt nere på dörren men jag blev inte igenkänd. En mansröst ropade barskt: ”Vem där”. Det dunkade i huvudet när jag förstod att det var Will.

Det var Will! Här hade han väntat! Jag märkte roat att jag sträckte på mig så mycket jag kunde för den inflammerade vaden och att jag inte längre var trött. ”Will, din skojare, öppna nu!” ropade jag tillbaka. Så stod vi flämtande inför varandra men inte länge. Han tittade mig över axeln och förde mig skyndsamt in i det lilla huset.

Och mörkret var borta.

Och jag kände mig hel.

Efteråt, när vi låg omslingrade på mammas gamla halmbolster, nickade Will mot bordet och mot en tvättbalja i ett hörn. ”Jag hade velat ge dig kött och bröd och tvätta dig ren”, sa han nästan klagande.

”Är jag för smutsig för ers höghet?” raljerade jag. Han målade min bröstkorg med sitt rena finger och ruskade kraftigt på huvudet. Jag hade kunnat ta honom där och då men jag begravde bara ansiktet i hans halsgrop och undrade om lycka, efter alltför mycket umbäranden och besvikelser, kanske kunde vara farlig? Det kändes så.

(Utmaning: skriv om en återkomst)

Morrisräddaren Morris

Det uppstod ett avbrott i det inbrott som inte bara riktats mot, utan penetrerat, mitt hus. Jag hörde från övervåningen hur min trogne bichon havanais, Morris, kom morrande mot förövarana. Han morrar mycket, Morris. Det är därför han heter så – även om ordet Morris snarare betyder ”mörk, svartmuskig”. Han morrar ända tills han får närkontakt. Då lägger han upp sig på rygg, för känd och för okänd, och vill bli kliad på sin mjuka, vita mage. Han är väl ett trassel som mest är champagnefärgat men på magen är han vit. Röd kring snorren, där han brukar slicka. Det har att göra med några enzymer i saliven...

… ja, inbrottet, ja. Tre tjuvar hade jag i huset, visade det sig när de alla böjde knä kring Morris och tillfredsställde hans behov. Jag stod längst upp i den svängda trappan, beredd med pappas salongsgevär, samtidigt som jag undrade vad i hela friden de skulle komma att stjäla. Marionetteatrarna? Mammas akvareller? Det udda porslinet inköpt på lumpbodar och på Dollar Store i Ludvika? Det fanns absolut inget av värde, utom möjligen min Morris Minor i garaget, som en samlare kanske skulle ge trettiotusen för. En engelsk samlare. En engelsk samlare med kolonialt förflutet, som kunde uppskatta 1 sri-registreringen.

Suck. Inget av värde. Och Morris blev gosad med länge. Jag önskade peppra de tre delinkventerna i rumpan men undrade om jag verkligen hade fog för det, med tanke på det jämmerliga värdet av min samlade förmögenhet. Men intrång var det ju. Man kan bara inte stampa in...

… där brann det första skottet av. Jag orkade inte fundera färdigt. Och geväret hade magasin, så jag fördelade en salva på de späda pojkbakarna, vars innehavare kved. Det var lustigt. Och allra finast var att jag klarat Morris. Han hade studsat upp vid första kulan och börjat skälla. Nu sprang han upp till mig medan den lilla ligan fann vägen ut genom garaget, så snabbt att de knappast kan ha haft en tanke på min veteranbil.

Nu var det inget inbrott mer. Jag gick och plastade den lilla rutan på ytterdörren, genom vilken de hade kommit åt att vrida om låset. Morris fick en leversnitt. Trots vissa brister i vakthundsträningen – som knappast är hans eget fel – hade han faktiskt avlett bovarana.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

Intill döden

Efteråt, på natten, kom Ragna smygande över brädgolvet och kröp ner i min säng, fastän jag inte ville. Hon skulle trösta, det var säkert, men jag var rädd att hon skulle ta på mig på samma ställen gubben hade tagit på. Tänk, så tänkte jag på honom nu: ”gubben”. Jag kunde inte gråta längre heller med Ragnas armar tätt runtom mig. Jag ruskade mig men hon höll fast. Då väste jag:

– Jag behöver inte tröst. Jag behöver fjärdingsmannen!

– Fjärdingsmannen? Varför så?

– Jag är säker på att han är skyldig inför fjärdingsman och kronolänsman för vad han gjort.

Då blev jag arg för första gången, när jag sa det, och tårar dallrade spretigt i ögonfransarna.

– Skyldig? sa Ragna med sin lugna, klara röst. Men han är ju dock din far och du blott en liten flicka.

”Just därför”, ville jag säga. ”Just därför”. Men jag förstod att hennes verklighetsbild var tydligare än min. Min var en dröm, en saga, där barnen skyddades av överheten mot sina dagars upphov. Jag vände mig om och Ragnas händer låg knäppta tryggt över min mage. Jag kan inte beskriva vad som hände med mig i den stunden, när jag förstod var jag var fängslad. I livet, intill döden. Lång var denna den första natten efter min moders hastiga frånfälle.

(Utmaning: skriv om tröst)