Heldag idag

Nu har jag väckt dig. Det var inte meningen. Jag föreställer mig att jag känner din söta, rena sovdoft genom telefonen och du säger yrvaket:

– Det är morgon! Och inte bara morgon! Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten.

Sedan är du pangvaken. Du vaknar snabbt. Det lärde du dig i lumpen. Tacksamt börjar jag mala på om mina bekymmer. Det är alltid jag en stund först med mina bekymmer. Sen blir det du en stund med reflektioner kring mina bekymmer. Aldrig lösningar, utan reflektioner och frågor. Du får mig att känna det som om jag löser allt mitt själv. Från min horisont kan jag inte se annat än att detta fortgår, år efter år: min självupptagenhet, din värme och ditt lugn. Du har en helt annan utsiktspunkt. Du verkar se en ömsesidighet som jag inte skymtar men längtar efter.

Vi pratar i femtiofyra minuter. Och jo, du har rätt: du får prata också, om ditt. Men jag tar mest plats. Det är som om varje detalj i mitt innehållslösa liv måste lyftas mot ljuset, studeras. Idag är det min relation till pappa. Den är förstås komplicerad. Du hummar och lyssnar. Hummar igen. När jag har fått mitt för du lent in samtalet på skidåkning. Om jag vill..? Om vi kanske..? I Ursvik, där det inte är så många backar. Visst, självklart. Nu går det snabbt. Jag fixar kaffetermosen, du mackorna. Om du skäms över min gamla hemstickade stenmarksmössa visar du det inte. Du kör en mil, jag halva den distansen. Sen sitter vi på ett renskinn och fikar.

– Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten! säger jag plötsligt, för det är en sådan dag.

Du skrattar.

– Minns du att du sa så?

– Sa jag?

Du skrattar igen.

(Utmaning: skriv om ett telefonsamtal)