Va, pensiero

Varje natt ställer Gertrud en fråga, fuktiga läppar tätt intill luren:

– Har du nånsin älskat?

– Kan jag någonsin resa mig ur den här tristessen?

– Ska jag någonsin våga?

Just den natt när denna fråga ställs, kickas Anita ut ur sin slummer och kastar en fråga tillbaka, skarpt, vaksamt – kanske kärleksfullt, eller i alla fall med medkänsla. Anita tycker medkänsla är bättre. Mindre invaderande.

– Våga vad?

– Du vet.

– Nej, jag vet inte, ljuger Anita.

– Jag törs inte hänga mig. Jag kan inte skjuta mig. Kastar mig inte ut från balkongen. Endast det enklaste återstår men har jag tillräckligt med tabletter?

– Jag tror inte att du någonsin kommer våga, säger Anita tvärsäkert.

Hon minns att några år tidigare var det en dam som gav ut en bok som hette ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Titeln är Gertrud. Anita lugnas av den tanken, fastän hon vet vad Gertrud har i ett litet skåp ovanför diskbänken. Om ambulansen står en morgon på gården ska hon klandra sig själv, klandra sig djupt. Men morgonen därpå åter ett samtal från Gertrud och Anita är lättad och förstärkt i sin cynism. Det slår Anita att det inte bara är Gertrud som har lidandet till partner. En insikt som bryter fram, en glugg av klarsyn. På en nanosekund är ögonblicket förbi och det är som om hon aldrig har känt sig själv. Hon återgår till det hörn av vardagsrummet som tjänar som ateljé, visslande Va, pensiero.

(Utmaning: skriv om att fråga)