Sluta

Nu har jag haft ihop det med sex av mina barnbarn. De är så älskliga och rara, alla flickorna, men jag märker hos dem något stumt som gör motstånd, ett stelnande när de kommer in i ett rum och märker att jag är där. Jag stryker dem över kinden men det hjälper nog inte. Sex barnbarn, den äldsta, som är tolv, har varit i lag med mig i sex år. Men hon kommer tillresande, vi är ifrån varandra långa perioder.

Det ska vara slut nu. Jag fick något åt hjärtat. Dels är jag rädd för upphetsningen och dels tror jag kanske att det var ett straff, det med hjärtat. Mina flickor lider inte, tvärtom, det vet jag med bestämdhet, men det är ändå jag som har förfört dem och det är en synd.

Frågan är: ska jag ta dem åt sidan en och en och berätta för dem vad jag beslutat? Det kanske kommer som en chock för dem att det inte blir något mer? Eller ska jag bara sluta, göra det till en sak mellan Gud och mig?

Det är bara en sak mellan Gud och mig. Flickorna har inte farit illa. Den enda som får lida är jag, nu när jag bestämmer mig för att sluta tvärt. Flickorna har tvärtom fått en introduktion. De vet nu vad de har att vänta av livet. Det är ju en enorm fördel för dem. Jag kanske ska introducera lilla Stella också, innan jag slutar?

(Utmaning: skriv om att bryta ett beteende)