Plupp i sängen

Angelica reser sig ur sängen och delar några vänliga ord med resten av familjen innan hon sätter sig ner vid frukostbordet. Det är drömmen. I själva verket kommer Angelica sig inte upp förrän efter många ruskningar, uppfordringar, hot och ibland en vattenspruta. Då flyger hon upp men relationen är sargad.

Angelica är fjorton. Angelica har en tatuering utefter hela vänstra låret. Det är inget som Angelicas mamma och pappa har godkänt. Den är full av esoteriska, kanske satanistiska, symboler. Mamma ville läsa Angelica med symbollexikon i hand men hon fick inte.

Idag fyller Angelica femton och får sova ut. Mamma och pappa och alla småsyskonen travar in med brickor och presenter. Angelica ligger helt under täcket, bara en koboltblå tofs sticker ut. Koboltblå tofs? Har Angelica fått sällskap av Plupp? Mamma mjuknar i hjärtat när hon tänker på hur mycket Angelica tyckte om Plupp.

Litet tjat, litet pock, löfte om espressokaffe och Angelica segar sig upp i sittande ställning. Blått rufs på hela skulten. Med litet frissning är det nog menat att bli en tuppkam.

– Det går ur, mamma, det går ur, säger hon nästa jovialiskt. Det är bara partyfärg.

I varje rörelse visar hon hur oberörd hon är av sitt nya hår. Hon får det att se ut som om hon haft det i femton veckor och inte bara sen igår kväll.

– Kamma inte tuppkam, säger plötsligt pappa. Du är gulligare som Plupp.

– Tack, säger Angelica med ett förpubertalt, oskylt leende.

Sen tar hon itu med hjortrontårtan. Och efter presentöppningen studsar hon omkring och tackar alla med en kram.

Pappa tar hand om disken senare. Han går en kvart senare till jobbet än de andra. Lågmält gnolar han:

Blå, blå, blå är färgen på min mössa

Blå, blå, blå är dräkten som jag bär

Allt som är blått det tycker jag är vackert

för min lilla vän är....

Det stockar sig faktiskt i halsen. Han minns mysstunder och delad tystnad på fiskebryggor, minns en liten tjej som hoppade upp i hans knä och sa: ”Min pappa” och det slår honom hur han resignerat och trott att han i någon mån förlorat henne de här högstadieåren när hon blivit så tvär. ”Min plats är att alltid finnas, visa att jag är här om hon någon gång vill komma”, tänker han. Det kostar på att vara vuxen. Vara medveten. Bära oresonligt hopp.

(Utmaning: skriv om något blått)