Att laga linser

När han hade vandrat tre dagsetapper kom han äntligen fram till munkklostret i dalen. Klostret var mycket enklare än han hade föreställt sig, bara ett litet hus, men det hade faktiskt en stupa på bakgården. Framför huset stod en munk i brandgul klädnad och stänkte något på ett fruktträd. När de hade hälsat förklarade munken, som var klostrets abbot, att han försökte läka trädet från en sjukdom genom att ge det matrester uppslammade i vatten.

– Det brukar fungera, sa han soligt.

Sen övergick han till att förhöra sin gäst om resan.

– Vi munkar äter inte mer idag eftersom klockan redan är fyra men om du vill värmer vi gärna något åt dig.

Abboten var överallt. Det var också han som serverade måltiden, linsgryta och morotscurry med ris. Gästen tog en munfull av linserna och befann sig med ens i den himmel han inte trodde på. Linsgryta var vardagsmat för honom men denna gryta var... sublim. Nästa gång abboten kom flaxande genom matsalen haffade gästen honom och frågade om han möjligen skulle kunna få receptet från köket.

– Det är enkelt, jag gjorde den själv, sa munken belåtet. Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry.

Och borta var han. Gästen log inåtvänt åt sina bestyr i köket. Fräsa senapsfrön tills de hoppar i pannan, sen på med lök och vitlök och ingefära, steka tills löken är glansig, hälla på linser och steka dem tills de är klarorange som abbotens klädnad, salta, spä med vatten litet i taget, försiktigt, försiktigt, sen de hemliga ingredienserna och så på med curry. Han tog ännu en tugga. Det var en njutning och en läxa, en lektion att bära med sig om det enkla. ”Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry”.

(Utmaning: skriv om något utsökt)