Läka blånader

Det satt uppe på min anslagstavla så tidigt som när min anslagstavla var orange – det vill säga på sjuttiotalet. Jag har en stark minnesbild. Där står med min då ganska vackra piktur: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Sjuttiotal. Jag var inte sexton fyllda. Sen, när jag flyttat hemifrån med min rosa cykel och gick på universitetet med en massa djupingar tyckte jag att citatet var barnsligt. Patetiskt. Kanske brådmoget. Det kom inte med i senare upplagor av citatböckernas olika versioner och jag glömde nästan bort det, tills det för något år sedan började knacka på från insidan av mitt pannben: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Barnsligt, patetiskt, brådmoget eller ej – det är ju så sant. Hur kunde jag veta? Nu, mer än trettio år och tretusen smärtor senare, efter ettusen femhundra toppar och ettusen femhundra dalar, när många brutna förbindelser och några helande vänskaper är fakta... nu får jag tröst av den enkla bilden av en universell sanning: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.”

Och jag vill försöka säga förlåt. Jag föreställer mig att vi alla försöker säga förlåt:

Förlåt att jag glömde.

Förlåt att jag kom ihåg.

Förlåt att jag sa och förlåt att jag teg.

Att jag var så skärpt och att jag var så seg.

Förlåt att jag inte låg med dig.

Förlåt att jag låg med dig.

Det är en sak att upptäcka att man inte blir utnyttjad.

En helt annan att inse att man utnyttjar.

”Rör vid en annans själ...”

Vad händer vid min tänkta förlåtelseorgie? Någon tår kanske fälls men genomgående har tiden läkt. De flesta vi nuddat har glömt och gått vidare, får i sin tur be om förlåtelse för att de inte längre minns sina blåmärken, innan försoningens glädje riktigt kan uppstå. Det skrev han inte, Elmer: att ett blåmärke alltid försvinner förr eller senare, går från blårött till gröngult till... ingenting. Han skrev i och för sig inte heller att ett ärligt ”förlåt” hjälper läkningen. Han skrev: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader”. För att fånga de ungas melodramatiska sinnen skrev han det och för att dela outtalad vishet med de medelålders och gamla.

(Utmaning: skriv om förlåtelse)

Citatet kommer från den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Jag minns tydligt det litet främmande ordet ”blånader” mot min brandgula anslagtavla men överallt på nätet står det ”blåmärken”.