Lampan
är gjord av rotting och den lyser, nästan utan att avge ljus. Den
är något så ovanligt dessa dagar som en opraktisk modepryl från
femtiotalet, fortfarande i bruk. I bortemot tjugo tusen dagar har den spritt sitt bleka ljus över Robertas hall. Många handskar och mössor
har blivit kvarglömda i den hallen och Roberta har lagrat dem i en
låda i hallgarderoben. Aldrig en enda gång försökt para ihop dem
med sina respektive ägare. Nu är det för sent. Bara hemtjänsten
kommer, och två gånger om året sonen Sven som är stationerad i
Riga.
Det
var annorlunda så sent som i början av nittiotalet. Hjälp, det är
redan tjugo år sedan. I början av nittiotalet hade hon sina
cirklar. Besatt av att läsa höll hon igång två bokcirklar, den
ena modern och den andra för klassiker. Inger Alfvén, Fjodor
Dostojevskij. Hon var självklar värdinna och bjöd på petit fours
och te vid sitt runda salongsbord med intarsia. För henne var det
att befinna sig i en varm flod att lågmält diskutera böckerna.
Varm flod utan väta. Det var damer mest men också herrar. Sen gick
de belåtna hem och någon glömde alltid åtminstone en halsduk i
den dunkla hallen.
I
måndags kom han, Sven. De hade bestämt sig för att städa alla
garderober. ”Inför min död”, tänkte Roberta. ”För att du
ska hitta dina saker”, sa Sven. Och de hittade mycket.
Stödkorsetten, till exempel. Den som gjorde det lättare att hasa
sig fram med rollatorn. Och så tog han fram hennes låda. ”Gamla
grejer”, förklarade Roberta. ”Som ska slängas?”, undrade han
och hon nickade.
Idag
har hon för första gången på säkert tusen dagar satt sig i
målarhörnan. Akvarellfärger förfars inte. Ovan vid tekniken
målade hon först ett par kladdiga övningar. Sen började hon på
bilden, bilden av alla barhuvade och vantlösa människor hon släppt
ut ur sitt hem under alla år. Planlöst for de fram över det
fingrängade papperet, stötte då och då ihop med någon som inte
huttrade eller hade blåfrusna händer och till slut gick de upp i
skocken, igenkännbara endast för Roberta.
(Utmaning:
skriv om att lysa)
Haha vilken härlig tant.
SvaraRaderaDen varma floden. Så där vill jag också ha det. Petit-fours och böcker och samtal. Och slutet, papperet och mänskorna.
SvaraRaderaUnderbart!
SvaraRaderaBlev inte så förtjust i tanten måste jag säga, men ditt sätt att bygga upp hela skeendet från den gamla lampan var roligt och elegant, som vanligt:)
SvaraRaderaTavlan med barhuvade och vantlösa! En lysande idé.
SvaraRaderaJag vill också ha bokcirklar. Men tråkigt med kompisar som lyssnar på ljudböcker. Tycker charmen försvinner. jaja spårade ur.
SvaraRaderafin text :)