Om rädsla

Vi sitter vid hennes köksbord och mumsar våra traditionsenliga pain au chocolat. Gott kaffe till från hennes trogna perkulator. Traditionsenligt har vi varit nere i äldreboendets restaurang och ätit lunch – god lunch, lax och hollandaise och mycket sallad. Som vanan bjuder pratar hon om sina rädslor. Hon är ett asplöv i världen, darrar för allt. För att använda bankkortet, för att inte använda bankkortet. För att ramla och bryta benet. För att trycka på fel knapp på teven igen, så att den slutar fungera igen. För att bli rånad. För att inte hinna med bussen när kyrkan bjuder till utflykt. Jag kommer med mina vanliga lena, lindrande ramsor. Då börjar hon prata om sin rädsla för att inte klara den ensamma kvällen, när jag har gått.

– Men nu sitter jag ju här, säger jag med eftertryck. Försök glädjas åt det i stället för att oroa dig för ensamheten efteråt.

– Jo, men ensamheten är värst. Du är lycklig du, som inte är rädd för ensamheten.

– Nej, jag är snarare beroende av den.

Hon plirar på mig med en blick från förr.

– Jag undrar just vad du är rädd för. Du är nog inte rädd för nåt.

Jag ler litet självbelåtet. Med fina penseldrag bättrar hon på min självbild där det redan är tjockt med färg.

– Nej, jag är nog en väldigt orädd person. Trygg...

– Nu vet jag, avbryter hon och ser finurlig ut. Du är rädd för att bli rädd!

(Utmaning: skriv om rädsla)