Läsart

Det är inte bara dig jag kan läsa, koda av. I boken som är gjord av speglar läser jag ibland mig själv. Spegelkvinnan i spegelboken. En högdragen blick ovanför skrynkliga ögonpåsar. Det fanns ett annat ansikte en gång. Det skiftade svagt i rosa och var slätt. ”Jag är samma”, viskar jag påstridigt. ”Inuti”, tillägger jag överflödigt och budskapet urvattnas. Vem ska läsa det? Du? Du sitter så trygg i din stol, eller ligger med ansiktet mot kudden. Inget behov av några speglar. Ingen önskan om att bli läst men jag läser dig som braille, kvissla för kvissla, muskel för muskel. Du grymtar, suckar, gonar dig, missar helt intentionen, anar inget av min datainsamling, ty du tror att din kropp ännu är värd att beröras. Beröras för sin egen skull. Så är det inte. Jag lämnar dig platt som en urblåst gummimadrass och vandrar lätt ut i terrängen. Du är färdigläst och inkorporerad och jag har fått ännu en frist.

(Utmaning: skriv om att läsa)