Intill döden

Efteråt, på natten, kom Ragna smygande över brädgolvet och kröp ner i min säng, fastän jag inte ville. Hon skulle trösta, det var säkert, men jag var rädd att hon skulle ta på mig på samma ställen gubben hade tagit på. Tänk, så tänkte jag på honom nu: ”gubben”. Jag kunde inte gråta längre heller med Ragnas armar tätt runtom mig. Jag ruskade mig men hon höll fast. Då väste jag:

– Jag behöver inte tröst. Jag behöver fjärdingsmannen!

– Fjärdingsmannen? Varför så?

– Jag är säker på att han är skyldig inför fjärdingsman och kronolänsman för vad han gjort.

Då blev jag arg för första gången, när jag sa det, och tårar dallrade spretigt i ögonfransarna.

– Skyldig? sa Ragna med sin lugna, klara röst. Men han är ju dock din far och du blott en liten flicka.

”Just därför”, ville jag säga. ”Just därför”. Men jag förstod att hennes verklighetsbild var tydligare än min. Min var en dröm, en saga, där barnen skyddades av överheten mot sina dagars upphov. Jag vände mig om och Ragnas händer låg knäppta tryggt över min mage. Jag kan inte beskriva vad som hände med mig i den stunden, när jag förstod var jag var fängslad. I livet, intill döden. Lång var denna den första natten efter min moders hastiga frånfälle.

(Utmaning: skriv om tröst)