Hudlöst

Och jag är någonstans i Europa. Vi kan säga att det är sommar men det är likgiltigt. Och här i staden finns en stor katedral. Sällan imponerad av det stora, går jag in och tittar på detaljerna. Sten som möter sten och solen som belyser skarvarna. Svetten från arbetarna har för länge sedan absorberats eller dunstat. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga en katedral. Det är ett kaxigt åtagande. Ungefär som att anlägga en allé men utan hjälp av naturen.

Och här, till höger om koret, möter mig en obehaglig syn. En staty av en man i naturlig storlek, en man med senor och muskler och organ men ingen hud. Det är en känd martyr, säger mitt sällskap, lättad över att jag äntligen vänder mitt intresse mot något som är comme il faut. ”Berövad sin hud...” säger mitt sällskap eftertänksamt. ”Kroppens största organ”, fyller jag i som en mellanstadieelev. ”... för Kristi skull”, avslutar mitt sällskap och tittar på mig från sidan. Jag ägnar kanske för mycket tid åt det makabra men jag känner skinnflåddheten på min egen kropp, vet att martyren egentligen inte kan stå upp i detta tillstånd, vi är för beroende av vår skinnpåse, hur vet jag inte riktigt säkert men jag känner det, den är ett bra skydd.

Och jag tänker att det väl var romarna som förföljde och sen pinade honom. Romarna eller några andra. Många har förföljt och förföljer. Inte sällan blir det de förföljda som i en senare era förföljer. I min hjärna flimrar bilder. Iran. Abu Ghraib. Sri Lanka. Tortyr i vår egen tid och jag är för tjockhudad för att reagera om jag inte hamnar inför direkta bevis. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga ett samhälle med hyfsad respekt för mänskliga rättigheter. Ett kaxigt åtagande men det är väl värt att vänta.

(Skriv om att offra något)

ps. Vet någon vilken katedral det är? Vilken martyr?