En lång sång

Det var min kropp som lyckades i våras. Jag och datum... det var väl i april nån gång, kanske i maj, och det var så lätt att säga nej. Då. Då och många, många dagar framöver. Inte ett plåster, inte ett tuggummi, inte en vit plastpinne. Jag var fri för att min kropp lyckades och jag var orättmätigt stolt.

Någon gång för en månad sedan sprang själen ifatt och jag började smyga. Omvägar på vägen till tunnelbanan för att hitta någon att bomma cig av. Alltid bomma (men alltid erbjuda sig att betala). Det var ett nederlag jag inte ville se med oskylda ögon. Så länge jag rökte andras rökte jag inte på riktigt.

Så åkte jag bort ett tag till ett varmare land och efter ett par dagar där köpte jag ett eget paket. Det är resorna som slutgiltigt får mig på fall.

Och vad är poängen? Det finns ingen poäng. Missbruk är en lång sång och beroende det träligaste på jorden. Din kropp kan ha varit ren hur länge som helst – en dag vänder sig själen ut och in och är åter fast i begär. För att det ska bli uppenbart att ränderna aldrig går ur. För att din solkighet inte ska gömmas.

Jag skulle kunna sluta där, i misslyckandet. Men jag stretar på. Har ännu inte köpt egna cig här hemma. Har åkt över hela Stockholm för att få akupunkturnålar i örat. En sitter kvar. Den ska jag pilla på när jag blir sugen.

Missbruk är en lång sång. Beroende det träligaste på jorden. Dagar ska komma och tider när jag faller igen. Jag erkänner att jag är en ömklig människa på jorden. Någon försöker trösta att det är just bakslagen som gör oss till människor. I så fall är det tröttsamt att vara människa.

(Utmaning: skriv om ett bakslag)