Ibland
när Anita talar med sina grannar i telefonen är det snubblande nära
att hon tar av sig ena öronclipset och tittar litet snett upp till
vänster, som fina damer i filmer från sextiotalet brukar göra. Hon
känner sig som om hon spelar en roll i en film från sextiotalet.
Lika osannolik.
Det
är Gunvor som bara babblar på om sig själv och sina karlar som hon
träffar och dumpar på de täta Ålandsresorna med dans. Anita har
aldrig åkt österut. Kan inte sätta sig in i miljön och glömmer
vem som är vem av Bengt och Dan och Georg men Gunvor pratar
oförtrutet på, dag efter dag, i trapphuset, i telefon och när de
möts på Lidl. Ibland undrar Anita om Gunvor nånsin tänker på att
hon vet så ytterligt litet om Anita och att Anita vet så kopiöst
mycket om henne. Undrar och inser det futila i sin undran – ty vem
kan följa sina egna tankar? Vi tänker så ofta rakt in i en svart
säck och där går tankarna mycket längre än vi själva förmår.
Gunvor har nog ofta tänkt men inte registerat, tänker Anita. Eller
så är det på något helt annat sätt.
Så
är det Gertrud. Gertrud lider av ensamheten. Det gör vi kanske
allihop, tänker Anita. Varje dag Gertrud inte får något besök
ringer hon till Anita. Ibland också de dagar hon får besök och
ibland flera gånger per dag men Anita fuskar litet. Hon har
nummerpresentatör. Det gör att hon kan ge sig själv den dos av
Gertruds lidande som hon kan mäkta med varje dag utan att gå ner
sig i neggogegga. Hon är alltid mild mot Gertrud men dämpad.
Ibland,
någon enstaka gång, ringer Greta. Greta bor inte i 22:an, utan i
28:an, och hon är en resolut dam som är självgående och tänker
själv. Själv tänker hon, mest om andra människor som inte är
lika självgående som hon själv. Så det blir ju så att hon tänker
även på Gertrud och Gunvor. Kanske också på mig, säger sig
Anita, men Greta är nu sådan att hon aldrig skulle diskutera Anita
med Anita själv. ”Själv, själv, själv”, gläfser Greta och
Anita förundras över hur hon – själv – snubblar till och
vacklar in i ett nytt språkbruk, som dock är urgammalt. Modersmål.
Så sitter hon med Greta och myser på en hög platå, från vilken
de andras karaktärsdrag benämns svepande och gnälligt, svepande
och aggressivt eller svepande och ironiskt. Men är det så mysigt på
den där platån, egentligen? Var inte det i livet förr, när kritik
var en självklarhet? ”Hörru Greta”, säger Anita en dag. ”Jag
har vuxit ifrån att tala illa om mina vänner.” En ordväxling
utbryter, som Greta avslutar med att säga: ”Men är de dina vänner
på riktigt?” innan hon lägger på. Så ringer inte Greta mer.
Även samtalen från Gunvor och Gertrud blir färre, för Anita har
börjat fundera på Gretas sista ord och sådana funderingar märks i
klang och ton och ord. Anita får inte ont i örat av luren längre
och får en timme mer per dag att måla på.
(Utmaning:
skriv om att snubbla)
Anita och hennes grannar verkar vara en speciell samling damer. Och ingen särskilt lycklig.
SvaraRaderaAck, jag känner igen situationen från min hemstad där är det samma och lika.
SvaraRaderaJag har oxå nummerpresentatör - det sparar en del tid. Bra beskrivet!
SvaraRaderaSvar: Ja det måste vara därför. Tur att man har någon nytta av alla longörer.
SvaraRaderaNej "gegga" känns nog inte så särskilt skönt att ha inne i örat just. Är det sen "neggogegga" det är tal om så... Hon kanske kan muntra upp Gertrud med en liten målning istället!
SvaraRaderaFortsättning!
(Inte att jag vill låta neggig eller så, men har det förresten någonsin visat sig nåt lönt med att be om en fortsättning hos den här skribenten, huh?)
Tjoflöjt för neggogegga!
SvaraRadera