Anita och hennes grannar

Ibland när Anita talar med sina grannar i telefonen är det snubblande nära att hon tar av sig ena öronclipset och tittar litet snett upp till vänster, som fina damer i filmer från sextiotalet brukar göra. Hon känner sig som om hon spelar en roll i en film från sextiotalet. Lika osannolik.

Det är Gunvor som bara babblar på om sig själv och sina karlar som hon träffar och dumpar på de täta Ålandsresorna med dans. Anita har aldrig åkt österut. Kan inte sätta sig in i miljön och glömmer vem som är vem av Bengt och Dan och Georg men Gunvor pratar oförtrutet på, dag efter dag, i trapphuset, i telefon och när de möts på Lidl. Ibland undrar Anita om Gunvor nånsin tänker på att hon vet så ytterligt litet om Anita och att Anita vet så kopiöst mycket om henne. Undrar och inser det futila i sin undran – ty vem kan följa sina egna tankar? Vi tänker så ofta rakt in i en svart säck och där går tankarna mycket längre än vi själva förmår. Gunvor har nog ofta tänkt men inte registerat, tänker Anita. Eller så är det på något helt annat sätt.

Så är det Gertrud. Gertrud lider av ensamheten. Det gör vi kanske allihop, tänker Anita. Varje dag Gertrud inte får något besök ringer hon till Anita. Ibland också de dagar hon får besök och ibland flera gånger per dag men Anita fuskar litet. Hon har nummerpresentatör. Det gör att hon kan ge sig själv den dos av Gertruds lidande som hon kan mäkta med varje dag utan att gå ner sig i neggogegga. Hon är alltid mild mot Gertrud men dämpad.

Ibland, någon enstaka gång, ringer Greta. Greta bor inte i 22:an, utan i 28:an, och hon är en resolut dam som är självgående och tänker själv. Själv tänker hon, mest om andra människor som inte är lika självgående som hon själv. Så det blir ju så att hon tänker även på Gertrud och Gunvor. Kanske också på mig, säger sig Anita, men Greta är nu sådan att hon aldrig skulle diskutera Anita med Anita själv. ”Själv, själv, själv”, gläfser Greta och Anita förundras över hur hon – själv – snubblar till och vacklar in i ett nytt språkbruk, som dock är urgammalt. Modersmål. Så sitter hon med Greta och myser på en hög platå, från vilken de andras karaktärsdrag benämns svepande och gnälligt, svepande och aggressivt eller svepande och ironiskt. Men är det så mysigt på den där platån, egentligen? Var inte det i livet förr, när kritik var en självklarhet? ”Hörru Greta”, säger Anita en dag. ”Jag har vuxit ifrån att tala illa om mina vänner.” En ordväxling utbryter, som Greta avslutar med att säga: ”Men är de dina vänner på riktigt?” innan hon lägger på. Så ringer inte Greta mer. Även samtalen från Gunvor och Gertrud blir färre, för Anita har börjat fundera på Gretas sista ord och sådana funderingar märks i klang och ton och ord. Anita får inte ont i örat av luren längre och får en timme mer per dag att måla på.

(Utmaning: skriv om att snubbla)