Duett

Det är fem år och tio dagar sedan jag var tvungen att skrota min fina Duett. Den dagen var det i sin tur fem år och tio dagar sedan Gubben hade dött. Gubben följde med Duetten eller Duetten följde med Gubben – jag hade ärvt båda två i slutet av åttiotalet av faster Fredrika, som hade haft ett avtal med Gubben: han mekade med Duetten mot att han fick meka med Duetten. Han älskade denna bil. Sökte – och hittade – ständigt delar till den. Reservdelarna svepte han i gammal oljad tygpresenning och ställde upp på de röda hyllorna i sin verkstad. Allt gick på exekutiv auktion sedan. Han hade inte ens begravningspengarna.

Utan delar – och, framför allt, utan Gubben – visste jag att min tid med Duetten var ytterligt begränsad. Jag är så gott som medellös och kan inte ens skruva i en skruv. Gubben var förutsättningen för mitt fria liv med Duetten. Gubben, som låg och dog med slangar överallt. Jag höll hans sega, knotiga hand, där det svarta i linjerna accentuerade fingrarnas topografi. Den var borta sen, oljan, när han var död. Då låg han plötsligt med uttryckslöst vitgula händer. Det är det närmaste en övernaturlig händelse jag har kommit.

Jag skrotade förstås inte Duetten. Den var inte körd i botten. Jag är inte vårdslös. Inte med gamla ting. Jag sålde den för ganska mycket pengar till någon som kunde ta hand om den. Kanske var det till någon som hade råd att betala en Gubbe. Sedan dess går jag var fjortonde dag till minneslunden och pratar med Gubben. Innan jag blev av med Duetten var det en gång i månaden. Om någon skulle fråga den idiotiska frågan vem jag saknar mest, Gubben eller Duetten, skulle jag svara... att... skulle jag inte svara.

Han hette Bengt. Gubben hette Bengt. Duetten hette ingenting. Jag är inte en sådan som ger namn åt bilar.

(Utmaning: skriv om att skrota)