Det
är så lätt att säga I love you. Orden är som ett rockslagsmärke
eller som en text på en t-shirt. Förpliktigar inte.
Det
är nödvändigt att säga I love you om man har ett kärleksäventyr
men inte gemensamt språk.
Man
sitter fast i ”I love you” om man vill avsluta ett kärleksäventyr
med någon och inte har gemensamt språk. ”I don't love you” är
ju inte sant och mer komplexa känslor går inte att uttrycka. Så
man är fast.
Sensmoralen
av denna betraktelse är, om den undgått någon, är att man måste
prata sig ur
men inte nödvändigt in.
(Här slår jag fast det som en allmängiltig sanning när det kanske
bara handlar om egna tillkortakommanden) (Vilket visar hur bruket av
sensmoral i texter lätt ger upphov till missförstånd)(En annan
sensmoral skulle kunna vara att man inte ska kasta sig in i
kärleksförbindelser hux flux, utan tänka efter före)
(Det
här är delvis en polemisk text, därför så baktung)
(Utmaning:
skriv om missförstånd)
Ajlövjo ändå.
SvaraRaderaVågar man skriva love it.
SvaraRaderaJa ibland blir man förvånad hur olika vi kan se på sens moral. Hur olika vi uppfattar vad som är sens moralen i en text. Eller?
SvaraRaderaMen ibland är det ju så tråkigt att tänka efter före, men som sagt då får man vara beredd på att prata sig ur det istället. :)
SvaraRaderaPrata sig ur men inte i - jag har nog pratat mig in i och ur saker många gånger.
SvaraRaderaSensmoraler är intressanta. Personligen tycker jag att de gör sig bäst i komplex form.
Aj! Så sant som det är sagt, välformulerat och väl fångat, inte minsta baktungt.
SvaraRadera