Ciseleringsjärn

De tre senaste inläggen – detta inräknat – handlar om Anita och hennes grannar Gertrud, Gunvor och Greta. Läses tillsammans eller var för sig.

Det känns som om Anita tar ett ciseleringsjärn och skär strimlor ur kroppen, sin egen kropp, som hon dekorerar duken med men det är förstås levrar av färg. ”Ge varandra vår största plåga” heter verket. Hon kommer alltid på titlarna först. En ilsket ljusgrön tavla åskådliggör Gretas allvetande... förakt är det väl inte men i bilden kommer det ut som förakt. I en annan tavla gestaltas antingen Gertruds omätbara rädsla eller Anitas egen handfallenhet. Både-och, förstås. Hon är stolt över de olika nyanserna av grått och över att en del av det gråa är grått på ett sådant sätt att det lika gärna kunnat vara rött. Så lär hon sig att det finns en passion dold i Gertruds lealösa offermentalitet, den som hon provoceras så av. Här vid staffliet lär hon sig, mest av färgerna men också av struktur. Lär sig det som hon aldrig annars kunnat lära. Hon är ingen psykolog men i skiftet från grått till imaginärt rött finns en hel lärobok i psykologi och den har hon läst med porerna nu. Hon slänger en palettkniv full med färg i golvet – siktar på en punkt som är väl klädd med målarpapp. Sen döljer hon ansiktet i händerna. Det kommer inga tårar så hon tittar upp. Framför henne på en duk en lång, giacomettiliknande figur som träder ut ur skenet från en grym, omättlig sol som är i kontakt med horisonten. Hon vet att bilden handlar om konsumism och att det är Gunvor som är den frånvarande modellen. Hon vet att den berör vad man kan ta med sig när man slutligen gör sorti. Hon vet att hon målar bara för sig själv, liksom hon gör allt bara för sig själv. Utom att lyssna på Gertrud. Det gör hon för Gertruds skull. Är det därför det blir så fel?

(Utmaning: skriv om en plåga)