Komma hem

Min avresa var ett spektakel. Gycklare och dans och åt hästen ett särskilt schabrak i kornblått med guldfärgade tränsar. Det gav jag snart till en fattig, vad han nu skulle med det. Mig sinkade det bara.

Mitt uppdrag var omöjligt. Svek och bedrägeri, allting uträknat redan från början. De dödade min häst och gav mig ett köttsår i vaden. Först när allt var förlorat linkade jag hem, lerig och febrig och utan gepäck.

Jag gick inte till mitt hus i staden, utan jag smög i skogsbrynet till min mors gamla stuga. Där brann ett ensligt ljus och jag tackade himlen att hon inte var död. Jag knackade min signal, långt nere på dörren men jag blev inte igenkänd. En mansröst ropade barskt: ”Vem där”. Det dunkade i huvudet när jag förstod att det var Will.

Det var Will! Här hade han väntat! Jag märkte roat att jag sträckte på mig så mycket jag kunde för den inflammerade vaden och att jag inte längre var trött. ”Will, din skojare, öppna nu!” ropade jag tillbaka. Så stod vi flämtande inför varandra men inte länge. Han tittade mig över axeln och förde mig skyndsamt in i det lilla huset.

Och mörkret var borta.

Och jag kände mig hel.

Efteråt, när vi låg omslingrade på mammas gamla halmbolster, nickade Will mot bordet och mot en tvättbalja i ett hörn. ”Jag hade velat ge dig kött och bröd och tvätta dig ren”, sa han nästan klagande.

”Är jag för smutsig för ers höghet?” raljerade jag. Han målade min bröstkorg med sitt rena finger och ruskade kraftigt på huvudet. Jag hade kunnat ta honom där och då men jag begravde bara ansiktet i hans halsgrop och undrade om lycka, efter alltför mycket umbäranden och besvikelser, kanske kunde vara farlig? Det kändes så.

(Utmaning: skriv om en återkomst)