Retfullt

Jag är fetast av alla systrarna men också flinkast. Mellan sysslorna i det stora huset ilar jag kvickt för att i någon mån hinna med min favoritsysselsättning: att sticka. Jag stickar sjalar och tunikor, caper och kaftaner. På så sätt kan man säga att även min fritid är nyttig. I godan ro sitter jag där, i en kvart eller i flera timmar, beroende på vad tiden medger, och stickar varv på varv alltmedan jag knaprar på sockrade violer ur en bonbonjär i tenn och drömmer om hur tjusig – efter omständigheterna – jag ska bli i mitt nya plagg.

Men när jag maskat av och fäst trådar och spänt ut och monterat visar det sig alltid – nästan alltid – att jag gått upp ytterligare ett par skålpund och plagget lägger sig i en kavel ovanför magen eller accentuerar de liggande kavlar av hull som är min torso. Då går jag alltid undan en stund för att få vara i fred. Sen kallar jag på Deidre, som numera börjat klaga på färger och modeller. ”Du har så konstig smak”, säger hon, min lilla syster. ”Kan jag inte få välja själv nästa gång? Det blir ju ändå jag som får allt du stickar.” Då har jag lust att gå för mig själv en gång till men jag ger henne bara plagget och hon antingen behåller det eller ger det till någon av de andra systrarna. Alla bär de graciöst upp mina vackra plagg och jag försöker trösta mig med att jag får se mina skapelser så mycket mer när jag inte bär dem på min egen kropp. Jag försöker.

(Utmaning: skriv om något retfullt)