Polarhöst

Skyll på mina naturromantiska drömmar: jag hamnade på Svalbard för att jag hade sett ett fotografi av en rosa solnedgång. Inte hade jag tänkt på att jag passar bättre för att betrakta bilder än för att ge mig ut på strapatser. På Svalbard kan man inte bara sitta utomhus och titta. Då fryser man för mycket. Man ska vandra omkring och vara rädd för isbjörn. Det vägrar jag. Jag är rädd för isbjörn även när jag inte är ute och rör på mig. Longyearbyen fastnade jag för. Det brukar visst inte turister göra. Där gick jag på sightseeing och fick se världens nordligaste bankomat. Nej, det var nog i Ny-Ålesund. Allt är ”världens nordligaste” på Svalbard. Det gjorde mig nedstämd. Biologerna i mitt sällskap gav sig ut för att leta växter och djur och kom tillbaka då och då laddade med en energi som verkade konstgjord. Själv satt jag insvept i polarhöst och stirrade på en liten brasa. Frost längst inne i märgen. Leda. Även jag var på väg mot den långa natten och solnedgången gjorde sig bäst på fotografi.

Att jag aldrig lär mig vem jag är, aldrig på dessa långa år och många dagar! Min ande är vild men egentligen vill jag sitta i bekvämlighet och sura. Vardag passar mig bäst, på semester ska det vara tillrättalagt och besvärsfritt. Det tänkte jag på när jag satt i Longyearbyen och läste en tummad roman som jag kan baklänges.

(Utmaning: skriv om att frysa)