Roberto

– Även ensamheten är en illusion, min vän, sa Roberto.

Han stod och brynte tunna, tunna leverskivor i smör och olivolja. Dofterna av lever och salvia ingick äktenskap. De små vikarna i min munhåla fylldes av saliv. Jag ville inte fråga vad han menade. I hemlighet var jag litet trött på hans djupa men rätt bombastiska utläggningar om l-i-v-e-t.

– Mm, sa jag bara.

– Se på mig! fortsatte Roberto. Du är den enda jag träffar...

”Nu kommer det här med smöret”, tänkte jag.

– … men jag är förbunden med allt, med alla, till exempel genom denna...

Han höll fram vakuumförpackningen.

– … lever!

– Och smöret, muttrade jag.

– Ja. Och smöret. Kan du läsa tankar?!

– Nej, men du har sagt det tusen gånger förut.

Roberto vände sig hastigt bort och sjönk ihop litet. Jag strök honom över ryggen.

– Det är okej, Roberto. Du är bara litet för ensam. Då blir det lätt att man upprepar sig.

– Men den är illusorisk, ensamheten! Genom min meditation är jag i förbindelse med världen.

– Det må så vara. Men just denna illusion resulterar i att du upprepar dig. Ska jag duka?

Jag slet mig från köket och gick ut och dukade. Vitt porslin på vit duk med vita servetter. Silverbestick. Det var grumsigt i skallen. Osmälta tankar.

– Öh, du? ropade jag från matrummet.

Roberto kom i dörröppningen.

– Ger det inte ganska dålig karma att så gott som uteslutande ha relationer till de redan döda, som man ska äta upp?

Nu såg Roberto bekymrad ut.

– Genom min meditation...

Jag spände ögonen i honom:

– Du är för ensam!

– Det har du redan sagt.

(Utmaning: skriv om ensamhet)