Efter försoningen

Mitt i byn står försoningskrukan, som vi varje kväll fyller med vilda blommor. Här är inte turk eller grek, alla bär fram det vackraste de hittat och så arrangerar någon, oftast blinda Sara, blommorna på vackraste sätt. Hur gör hon? ”Jag går på doften,” säger hon vissa dagar. Andra: ”Jag försätter mig i ett meditativt tillstånd som tillåter mig att se.”

Turkarna har varit över oss i mer än hundra år. Efter försoningen försöker vi försiktigt med en folkvald samling, där greker är i majoritet. Det avspeglar befolkningen. Den turkiska centralmakten är inte överväldigade men det var deras egen guvernör som satte igång reformerna, så de kan inte säga så mycket. Så är vi också en by långt, långt bort, i en enslig dalsänka mellan ett par berg endast skickade för bete.

Det har varit jobbigt för oss att sträcka oss mot något som liknar demokrati. Jobbigt för oss greker. Det finns något ädelt i att vara förtryckt. Något storslaget i att förlåta. Och något väldigt ansvarsfullt i att få makt. Det hade vi inte väntat oss. Vi hade nog bara tänkt oss ett lättare liv, ungefär som guvernörens. Ja, nästan, i alla fall. Nu måste vi ta ställning till vår verklighet och vad det ska bli av den. Det är som om det måste mejslas ut nya spår i huvudet på oss – så känns det, när vi förstår att vi är med och bestämmer. Ibland är det enklare att vara offer. Nog är det skönt att gå med högburet huvud men det krasar i varenda kota när själva ryggraden vill vara krum.

(Utmaning: skriv om försoning)