Nyår

Varför blir orden större när man pratar till flera? Nyss satt han invid mig och talade så smeksamt och beskedligt, nu står han på den lilla kullen, druiden Maks, och både rösten och orden är annorlunda. Rösten förstår jag, han måste höras, men orden?

Vi har fullbordat ett år. Alla riter har vi genomfört otadligt, så året har nått fram. Det biter sig själv i svansen. Nu ska det nya året bjudas in. Det kräver möda att sätta årets hjul i rullning en gång till, efter otaliga gånger långt ner i vår djupaste historia. Men det har alltid gått förut, varför ska det inte gå i natt?

Det är vad druiden Maks säger men i slingriga satser och krångliga ord. Han går ner från podiet och kommer fram till mig. Jag har fått en idé som jag är ivrig att få pröva på Maks. Han sätter sig bredvid mig och jag säger:
– Tänk, om året rullar ändå, utan våra insatser? Tänk, om solen går upp utan att vi utför våra riter?
Maks röst är mild men orden är hårda:
– Var har du fått en sådan infam tanke ifrån? Säg den inte högt, den kan kosta dig livet!
– Men skulle vi inte kunna försöka... Bara en dag? Snälla Maks? Snälla!
Han slår oförmodat till mig med flat hand, säger samtidigt:
– Jag kräver att du berättar vem som satt de här grillerna i huvudet på dig!
Jag gnuggar min smärtande kind.
– Ingen, Maks. Jag kom på det just nu.
– Ingen har någonsin talat så till mig.
– Men varför är det så förbjudet?
Maks samlar sig litet och hans ton mildras ytterligare:
– Du har otaliga gånger hört den heliga visan: ”Det är för oss solen går opp.” Om vi inte välkomnar solen försvinner allt: årstiderna, skogarna och fälten, de små djuren och de stora, och, inte minst, vår samhällsbyggnad. Vill du sätta det på spel för en kättersk tankelek? Jag varnar dig: du kommer att bli stum eller sjuk eller döv av att ha umgåtts med sådana tankar. Lita på mig.

Maks är en ung druid. Jag ser honom högrest gå fram för att hämta årshjulet. Det är tid att rulla in det nya året. Jag känner illamåendet stiga men ändå drar jag mig undan, går och lägger mig, struntar i ceremonin. Genom rökhålet ser jag den gnistrande stjärnevärlden. Något säger mig att den skulle bestå, vad vi än gjorde. På samma sätt känner jag tilltro till ekorrar och hjortar, träd och buskar, ja till och med till vår livsform. Jag tror att de finns och får finnas.

(Utmaning: skriv om något helt)