Fågelmamman

Det var länge sedan man kunde pollettera. Hon står på en blåsig perrong, kutryggig i sin vallmoröda jacka med empireliv, som en fågelmamma bland alla sina kollin. Två resväskor och en gul pirra med kartonger, kattbur överst. Jag åker här varje dag med min laptop och en apelsin. Hon lämnar något bakom sig. Vi ska med samma tåg.
– Vänta! Stig upp på vagnen så hjälper jag dig! säger jag, hänger datorväskan över andra axeln.
Snart är vi två, en man och en kvinna, som langar väskor till henne. Pirran tar vi sist, tillsammans. Katten jamar ihållande och tåget sätter fart mot öster. Hon tittar mot mig i blek tacksamhet med ett ansikte som berövats alla linjer. Den hjälpande mannen har försvunnit.
– Jag vill gärna bjuda på en kopp kaffe. Eller något annat, säger hon.
– Men kan du lämna katten? frågar jag.
– Jag hämtar något i restaurangen.

Hennes rygg är rätare nu. Vi är nästan framme i Enköping när hon kommer tillbaka med en bricka av papp. Ångande choklad. Vi delar min apelsin. Hon är en berättelse, så mycket att jag inte kan fråga. Tre gånger uttrycker hon sin tacksamhet. Hon hade varit orolig för det korta bytet i Västerås.
– Ska du längre än till Stockholm? frågar jag fegt.
– Nej, det är dit jag ska.
– Jag också.
Vi sitter i landskapet av hennes bagage. Väskor och kartonger utspridda över hela vagnen. I tystnaden tittar jag på en av hennes väskor, en gammal pappsak från mellankrigstiden.
– Den var pappas, säger hon med samma släta ansikte.
Jag tror att hon har gråtit mycket.
– Jag fick rafsa ner vad jag kunde i vad jag hittade. Han dog i förrgår.
– O!
– Jag vill inte ha bagage när jag åker från begravningen.
– Men möblerna?
– Dem får Pingstkyrkans second hand. Jag har tagit några adventsljusstakar, litet dukar, några fotoalbum...
Hon tappar styrfart i det triviala, sjunker åter ihop. Hennes sorg är av den sort som är en brandvägg mot trösten. Vad ska vi prata om den återstående halvtimmen? Pappan finns där nu, emellan oss. Jag kan inte göra honom osagd. De frågor jag kan tänka på tycks mig tramsiga. Hur han dog. När begravningen ska bli. Hon tittar ut genom fönstret och suckar.
– Det är i alla fall skönt att åka tåg.
Jag räcker henne den sista apelsinklyftan. Man kan sitta tysta också.

(Utmaning: skriv om att bära)