Galet

Doktorn säger inte ”galen”. Inte ”vansinnig”, inte ”besatt”. Hon skriver med liten piktur: ”psykotisk, vanföreställningar”. Det gör inget. Jag kommer ändå därifrån snart. Dalai Lama ska komma och rädda mig. Jag ryser vid tanken, av välbehag och av genans. Han har väl vettigare, viktigare saker att stå i, än att komma hit med hela sitt anhang för min skull. Jag hör dem utanför om natten. De släpps inte in. Småfyrkantsbyråkraterna på Säters sjukhus stoppar den fjortonde Dalai Lama vid porten. Han som rest så långt.

Fjorton dagar därefter är jag ute. Går sällsamma turer vid Bergsunds strand, raggsockor i pjäxorna, redan frost. Minnena av mina vanföreställningar är som av gamla drömmar. Och jag går.

Ytterligare en tid senare är det dags för depression. Löven faller, självkänslan krymper, allt är tomt. Det finns ingen plats för mig i världen och allt jag gjort är av intet värde. Själväcklet står mig upp i halsen. Till slut kommer den, tanken: ”Ingen skulle sakna mig om jag dog. Det vore det bästa för alla parter.” Ingen kan jag meddela den vackra insikten, ty då skulle jag hamna därinne igen. Jag får smida mina planer utan att dela dem med någon.

Nej, jag orkar inte ta livet av mig. Blir förpassad till sjukhus som ett lealöst kolli av en god vän som insisterade och kom förbi. Doktorn skriver, prydligt, pyttelitet: ”depression, suicidtankar.” Och det är grått även på sjukhuset. Länge, länge: grafitgrått.

När det börjar ljusna frågar jag doktorn: ”Men vanföreställningarna, då?” ”Nu hade du inga vanföreställningar, nu var du deprimerad,” svarar hon vänligt. ”Tanken att man inte är något värd, att jorden vore en vackrare plats utan en, att det vore bäst för alla att man försvann – är inte det den farligaste vanföreställningen av dem alla?” undrar jag. ”Så kan man förstås se det,” säger doktorn. ”Det är sant. Vi delar bara inte upp det så.” ”Är inte det litet galet?” ”Jo, kanske det.”

(Utmaning: skriv om något galet)