Audiens

När vi äntligen fick träffa brorsan var hans huvud rakat och han hade på sig en saffransgul klädnad.
Vi hade fått veta att vi skulle få träffas bara några få minuter. Mina frågor stockade sig men jag grät inte, för han var inte avståndstagande, som jag hade trott att han skulle vara, inte upphöjd och oåtkomlig, som jag väntat, utan han var mildare än någonsin förr, strålade varmt av medmänsklighet. Det var som om han tagit av alla masker han nånsin burit och tvättat sig med lera och mycket vatten. ”Är du upplyst nu?” frågade jag, förvånad över att det gått så fort. Hans skratt rungade. Vilken röst han hade fått! Han skrattade och skakade på huvudet och såg på mig igen med sådan kärleksfullhet. ”När blir man i så fall upplyst?” insisterade jag och han var tyst men det var ingen obehaglig tystnad. Jag kände mig inte slagen på fingrarna men det var tydligt att han inte ville prata om det. Jag ställde min tredje fråga: ”Är det inte jobbigt att avstå från så mycket?” och nu svarade han. Han svarade och sa: ”Försakar jag mitt hår när jag sätter rakkniven till det? Försakar jag min vila när jag sitter uppe i meditation? Försakar jag mina ofödda barn?” ”Jag antar det,” sa jag men han fortsatte: ”Det enda jag försakar är girighet, hat och okunnighet, litet mer för varje dag. Bindningen till dessa tre sinnesgifter är hårda men min snara lossas alltmer.” Han gjorde ett tecken mot strupen och jag trodde att jag förstod hans lugn och lycka men min syster sa när vi gick därifrån att han liksom var i en annan värld och inte brydde sig om oss. ”Jag tyckte att han var precis i den här världen och att han lyste av kärlek,” sa jag. Sen bråkade vi om det. Det var inte särskilt buddhistiskt.

(Utmaning: skriv om att avstå)