Roddy

Roddy var trevlig. Han dök upp i vår klass i trean på gymnasiet. Alla gillade honom, utan att han direkt slog sig i slang med någon av oss. Nu stod jag här, mitt emot honom, på Medborgarplans tunnelbanestation tio eller tretton år senare. Vi skulle åt samma håll. Samtalet flöt på, lätt i tonen utan att vara ytligt, och var inte avklarat när vi var framme vid hans station.
– Du kan bli med mig hem, sa Roddy.

Han bodde i en etta, som jag, men rummet var kalt och stort, med en heltäckande sävmatta. Den enda möbeln var en sorts altare med en buddhastaty och framför den en gerbera i en vas. Längs väggarna låg kuddar och dynor.
– Meditationsrum, förklarade Roddy.

Alla andra funktioner var koncentrerade till det lilla köket.
– Men var sover du? frågade jag.
Han rörde vid en hängmatta, som hängde i sin ena krok på köksväggen. Den längtan jag ansattes av så fort jag kom inom hans dörr var inte lik någon annan jag känt.
– Har du vigt hela ditt liv åt din... tro?
– Jag hoppas det, sa han.

– Vad är det viktigaste i Buddhas lära? frågade jag när vi satt vid det lilla bordet och drack te.
– Att föreställningen om ett permanent jag är en chimär, svarade han snabbt.
– Va?? Är det inte de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen? frågade jag förnumstigt. Man hade i alla fall några poäng religionshistoria.
– De fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen leder till insikten om att det inte finns något permanent jag... sa han och verkade för första gången sedan vi stött på varandra vid Medborgarplatsen tappa energi.
– Få se, vad är den åttafaldiga vägen nu igen? babblade jag på.
Han tog en djup klunk av teet och sa:
– Vätskan fyller svalget, smaken är besk.

Efter tystnaden som uppstod, återtog han:
– Du, jag är ingen teoretiker och ingen lärare. Frågar du för att du vill veta eller frågar du för att fråga?
Tårar vällde upp i mina ögon.
– Jag frågar för att jag vill ha det som du har, sa jag och drabbades av min sanningsenlighet.
– Jag har inget som inte du har, sa han milt. Vill du lära dig meditera? Jag vet ett bra ställe...
– Jag vill ha det du har, envisades jag som en fyraåring.
Om han var skärrad, visade han det inte.
– Jag mediterar minst fyra timmar om dygnet och har varit på retreat tre månader en gång, sex månader en annan och sju nu senast.
– Ja?
– Börja där, sa han och log.
– Men där började inte du, sa jag klipskt.
– Nej, jag började med att gå till det där stället jag nämnde, sa han lika klipskt och började skriva en lapp med adress och öppettider.
”Han får bära ut mig” tänkte jag. Roddy gav mig lappen.
– Nu får du göra vad du vill men jag ska meditera. Jag hoppas vi ses på centret, sa han vänligt och gick ut i meditationsrummet.

I två timmar satt jag i köket och läste gamla Mitt på Kungsholmen. Dörren var öppen in till Roddy. Han gjorde inget speciellt men satt som en staty. Vad kunde jag göra? Rökelsedoft ringlade in i köket. Jag älskade stället för att det var en dröm som hade realiserats av någon som var en vanlig människa. Vad hade han sagt? Bibliotekarie. Jag diskade muggarna, skrev ”hej då” på en lapp och gick. Dagen därpå gick jag till det buddhistiska centret och bokade in mig på en nybörjarkurs. I början när jag mediterade gjorde det så explosivt ont i kroppen, att jag starkt ifrågasatte att illusionen av ett jag verkligen var en illusion. Det ifrågasätter jag ofta fortfarande. Det är naturligt. Jag har inte vaknat upp till min sanna natur. Ofta träffar jag Roddy på centret. Jag kan skratta nu åt hur vi träffades men längtan finns fortfarande.

(Utmaning: skriv om något skenbart)