I geggan

Jag står med rötslam upp till knäna och förlorade säcken med proviantlådan vid hoppet ner i mörkret. Det sägs att i de här gångarna lever råttor stora som katter. Det må vara sant, för det råttkadaver jag lyckas fånga i sökandet efter säcken känns gigantiskt. Det är halvruttet. Jag är skärrad men försöker vara metodisk när jag söker av området omkring mig. Säcken kan väl knappast flyta med all mat i? Om jag inte får tag på den, har jag inget här att hämta. Om jag lyckas klättra upp igen, lurar döden bakom varje hörn.

Nu tror jag att jag har sökt fjorton gånger på varje ställe. Ingen säck. Jag kan lika gärna ta livet av mig, tänker jag, men överrumplas av ett hopp så starkt, ett hopp mot allt förnuft, släkt med det där som fick en att vända blad snabbare och snabbare i barndomens seriealbum. Oavsett hur läskigt det är vill man se hur det går.

Jag är kletig, hela jag. Inget hindrar att jag sätter mig ner i geggan. Jag kanar ner med ryggen utefter väggen och där upptäcker jag en avsats strax under slammets yta. Den sjunker jag ner på och slås av en sådan där osannolik heureka-tanke: tänk om det finns fler avsatser längre upp på väggen och tänk om min säck fallit så avigt att den hamnat där? Jag ställer mig på avsatsen och börjar treva uppåt...

fotnot: under mandatperioden 2026-2030 tvingades många hbt-personer och utlandsfödda svenskar till ett liv under jorden – ofta bokstavligen – på grund av skoningslös förföljelse.

(Utmaning: skriv om att treva)