Kakmästaren

”Lillmågen” var inte måg till någon särskild. Han var bara en nära, nära vän till familjen, lyssnade till dem när de hade det svårt och kom med finkänsliga råd. ”Författaren” var ingen riktig författare, hon bara lånade familjens dator och knattrade på när hon hade orken. Hon hade sällan orken. ”Hänsyns-lösa” var egentligen inte så hänsynslös, det var bara det att det var som om hon lade asfalt med sitt ordflöde. Bara familjen orkade med henne, familjen som hade så många trådar av mänsklig kontakt utlagda härs och tvärs över bygden och landet. Mitt i familjen satt kakmästaren. Det var svårt att se om det var en hon eller en han, så mild och bred och stor och mjuk och gungande som han eller hon var. Mästaren gav läkedom och kraft med sina kakor. Alla fick en sats var. Hela satser skulle det vara, inget snålande. Stod det ”grädde”, blev det vispgrädde. Inte mellangrädde, usch.

Idag stod mästaren och bakade klenäter och jitterburgare. Då kunde man förstå att det var en besvärlig dag. Mästaren sa inte: ”De har hittat metastaser” eller ”Kajsalena är fortfarande försvunnen”. Mästaren tog sig före att baka de svåraste av kakor och vi visste därmed, att det var illa och att vi måste vara beredda, ty det var vi barn som i hög hastighet skjutsade ut kakorna till dem som behövde dem. Det kändes nästan som om vi hade blåljus på cyklarna. Mästaren ordinerade aldrig en klenät utan att det var behövligt, eller för den delen en enkel mördegskaka. Efter ett par dagar kom telefonsamtalet: ”Operationen lyckades!” eller ”Jag fick jobbet!”

Nu for jag iväg med en plastburk med jitterburgare i cykelkorgen. ”Åk till Guldgrävarna,” hade mästaren sagt. Jag hade aldrig hört om adressen förut men det var en dålig väg för möra jitterburgare, med många backar och farthinder. ”Det här ska ni ha,” sa jag blygt när jag kom fram. ”Varför det och från vem?” sa personen som öppnade. Hon var bekymrad, det såg jag. Jag var van. Jag förklarade om mästaren och kakorna men jag sa inget om syftet. ”Vi arbetar i det fördolda,” brukar mästaren säga. Mästaren vill inte kallas ”mästare”, utan bara jobba på och hålla världen vid liv – som vi alla gör.

(Utmaning: skriv om en mästare)