Beata

Emma ville vara vän med hästarna. Med alla djur men mest med de stora hästarna. En av dem var en skimmel men hon trodde att det var fel, för den hästen hade inte alls det mjukaste skimret i sina ögon. Det var Beata som hade det och hon var fux. ”Fux” - det låter som någon som springer väldigt fort och det gjorde Beata, men mest stod hon vid hästhagens grindar och spanade. ”Hon spanar nog efter mig,” tänkte Emma när de svängde upp på farfars och farmors gårdsplan efter fyrtio mils resa. Medsamma hon tråcklat sig ur säkerhetsbältet sprang Emma fram mot Beata, strök henne över mulen och viskade ömma ord när det plötsligt gjorde ont i överarmen. Ont. Det gjorde fruktansvärt ont. Och hon hasades in under grinden. Grus och boss och skit och allt på marken fastnade på Emma. Emma var så rädd att hon blev stel och inte vågade skrika ens när hon fattat vad som hänt: att Beata, milda mjuka Beata, hade släpat in henne i hästhagen. I jackärmen var det en stor reva och det var inte landet-jackan. Hon hade inte hunnit byta.

Inne satt de andra och fikade eftermiddagsfika. Ingen hade tittat ut och fått se vad som hände. Emma var tvungen att berätta, med hålet i jackan och smutsen och allt. Hon sa inget om att hon hade trott att Beata hade henne som speciell vän. Ändå vad det skammen över att det tydligen inte var så, som skickade tårar upp i ögonen.

– Gör det mycket ont? sa farfar.
Emma ruskade på huvudet.
– Du vet vad jag har sagt, fortsatte han. Ha alltid med dig något att bjuda på, särskilt när du varit borta länge.
Nu började pappa och farfar diskutera. Pappa tyckte inte alls att det var nödvändigt med en morot eller ett äpple. Hästarna skulle känna att man var hästkarl – ja, eller hästkvinna. Annars var det kört. Det var ett sådant där surstolthetsgräl som säkert skulle komma att fortgå i två – tre dagar.

Emma gick undan i källaren och hittade en plastkorg i en skarpt rosa färg. Uppe i köket fick hon tag på smörpapper och sax. Hon vek och klippte, vek och klippte och vecklade sedan ut det vackraste tårtpapper. Det lade hon i korgen. Sen la hon morötter däri. Äppelsäsong var det inte än på länge. Stolt men litet darrig i benen gick hon ut mot hästhagen. Beata fick, men hon fick inte först. Det var den enda markeringen Emma gjorde mot henne den sommaren.

(Utmaning: skriv om att bjuda)