Kampen för livet

Det här är kapitel ett. Om inte kapitel ett så en snutt någonstans i början av historien. Huvudpersonen kommer att ändra sig.

Jag tog emot min diagnos ganska truligt. Skulle allt som var jag krympas till ett ”bipolär sjukdom”, till ”manodepressivitet”? Min frihet, min lycka, min originalitet?

Man får lektioner, som ett motsträvigt barn. Så och så ska man leva sitt liv. I fortsättningen: tidig sänggång, mat- och sovklocka, dagstruktur.

Mitt impulsiva var mitt signum. Jag hade ingen identitet utan det; utan min flexibilitet, mitt fladder. Jag kände på smaken av mitt nya liv. Den var grusig och knastrig. Gråskala. Fyrkanter utan plats för mig.

Man ska göra scheman. Man ska skatta sig själv varje dag. För mig skulle det ha varit att bli bipolär på heltid. Aldrig!

Vi bråkade mycket, min läkare och jag. All min ilska över att ha blivit kroniskt sjuk mynnade i utfall mot schemaexempel och fåniga diagram. Mindfulness! My ass! Jag gjorde mig olämplig på patientutbildningen, slogs för min frihet, min uppfattning av mitt ”jag”. Eldade på. Lämnade in sönderrivna veckoscheman till min kontaktperson, en sävlig äldre herre som tog mig på promenad till Länkarna för där fanns billigt, svagt kaffe och en fin trädgård. Han hoppades att jag skulle bli lyckligare av det. Men jag bråkade ändå. Jag bråkar nu, när jag kommer som dagpatient en dag i veckan, aldrig med schema och utan att ha gjort några skattningar.

– Vi vill bara att du ska må bättre, säger överläkaren trött.
– Jag mår så bra som jag vill må, svarar jag.
– Man måste bli medveten om sig själv, säger hon.
Hon skulle lika gärna kunna prata mandarin.

(Utmaning: skriv om struktur)