Vem är jag som älskar?

Han är rolig. Han är bright. Jag är stolt över att han en gång varit med i ett humorprogram på teve, för han är min pojkvän sedan ett halvår.

Vi bor inte tillsammans än men tillbringar mer och mer tid hos varandra. Fler och fler gånger händer det att det vi trodde var där är här och vice versa. Alla prylar man behöver. Alltid på ett annat ställe. Nu har han sprungit iväg från en plastmapp med papper som han jobbat med. Det är jag också stolt över, att han är så gammalmodig, skriver för hand, kluddar och stryker ut. Jag stryker med handen över mappen – så nytt är vårt förhållande, att jag gör sådana löjliga saker. Frånvarande tittar jag på det översta papperet men blir snabbt alert. Det är fulltecknat med grov, svart tuschpenna och vad som står... vad som står är överst ordet ”blatte”, sen olika sammansättningar med det, den ena värre än den andra. Längst ner står ”blattesnopp”. Jag tar mappen i ett avståndstagande pincettgrepp och lägger den högst upp på ett köksskåp.

Sen kokar jag te.

Sen tar jag ner mappen igen, mäter dess tyngd – cirka fyrtio papper. Lägger tillbaka den på skåpet.

Tar en till kopp te, tar ner mappen, börjar bläddra, fångar en mening här och en mening där. Till slut sitter jag på golvet med arken utspridda omkring mig. Det är så han finner mig när han kommer hem ett par timmar senare.

– Vad är det här? frågar jag utan preludier.
Han hänger sävligt upp rocken.
– Mitt blatteprojekt, säger han. Uppenbarligen i stor oordning.
Han är nog sur. Jag vet inte hur han låter när han är sur. Men jag är också sur.
– Hur vågar du skriva något sånt här?
– Man kan skämta om allt...
– Om förintelselägren? Om döden i fullpackade illegala flyktingtransporter?
– Allt kanske inte ska med.
– Och du hävdar att invandrare begår alla våldtäkter och är lata och snor våra socialbidrag...
– Jag skämtar med utgångspunkt från de åsikterna. De behöver inte vara mina.
– Fegis! Du kan inte ens stå för det!
Nu höjer han rösten:
– Jag är inte feg. Jag är modig. Jag skämtar om sånt som ingen svensk törs stå på en scen och skämta om. Du kan inte ens ta till dig enkla fakta!
– Då tror du på de här amsagorna? skriker jag och viftar bland papperen.
– Det är en skitbra monolog och någon kommer att betala mig för att framföra den!
Nu skyfflar jag ihop papperen i en hög och river här och där, river sönder hans original.
– Det blir väl på SD:s kickoff, det. Halmstadskretsen. Du kan packa dig härifrån men dina skitpapper behåller jag!
Jag river, river och håller honom ifrån mig med mina starka ben. Börjar tugga också för att hinna. Då vänder han plötsligt, sliter åt sig rocken så hanken brister och störtar ut.

Jag tittar hjälplöst mot dörren. Vad var det jag inte hade sett när jag såg honom? Hur kunde någon som jag ha varit vettlöst kär i honom? Hur kunde känslan, som varit så stark, bara dö?

(Utmaning: skriv om att skrämmas)