Oskar träder in

Fortsättning på gårdagens text, Ättrans Karin

Morgonen därpå försvann Ättrans Oskar så snart han svalt morgongröten. Inget sa han om vart han skulle och Karin hann inte se vilken väg han tog. Han brukade aldrig gå ens till djuren utan att nämna över axeln vart han var på väg. ”Nu tar jag och harvar östra tegen,” eller ”nu ska jag se om utängsladan inför vintern.” Så gjorde aldrig hon. Hon sa inte: ”Nu ska jag mjölka korna,” ”Nu ska jag skynda mig och laga gröten,” ”Nu ska jag diska faten.” Alla visste vid vilken tid hon gjorde vad. Ibland förnam hon hur tunna linor höll henne fast mellan den älskade järnspisen och de olika uthusen. Någonstans i den förutbestämda trallen fick hon se till att barnen fick plats. Hon var förstås dum, som inte tog sig en piga men vad skulle hon göra? Sitta och trona? Arbete var vad hon var född till.

Oskar var som en klump i magen på henne hela morgonen när hon gick i sina sysslor. Hon var säker på att de färder han var ute på hade någonting med Björs Emil att göra. Så var det – en kvinna blev förtalad men det var männen som ordnade upp det. Oskar var inte hetlevrad men hon visste inte vad som kunde bära åstad om Björs Emil började reta upp honom. Å andra sidan: han hade inte blivit uppretad igår kväll, när han för första gången hörde anklagelserna.

Vid middagstid slog hon upp på faten i solljuset från köksfönstret. Barnen satt uppradade som till konfirmation. Maten var ett sakrament för Ättrans Karin och den hållningen hade fortplantat sig till hennes barn och också till Oskar, som nu stod i dörren, flämtande, med allas blickar på sig.
– Nu har jag rättat till det, sa han med grumlig röst och ställde ifrån sig storyxan mot väggen.
– Nej, Oskar! skrek Karin, mot sin vilja och mot sin natur.
Oskar gick fram till bänken och hällde en skopa vatten över huvudet, som han brukade göra på sommaren när han kom in från höskörden. Hon rände mot honom, viskade hest:
– Vad har du gjort? Vid Gud, vad har du gjort?
Oskar tittade förvånat på henne.
– Jag bara tog Snickars Per och Storåns Levi till länsman och fick förklarat för mig vad som gäller i ett förtalsärende. Om de nekar, och du, blir det ingen sak.
– Vad sa de?
– Per och Levi? Per han skrattade och Levi blev röd.
Det for en rodnad även över hennes ansikte när hon hörde dessa ord.
– Men yxan? tvingade hon sig att säga.
– Äh, den låg och skräpade mitt på tunet. Jag iddes inte gå in i vedboden med den på en gång, nu när det är mat.

(Utmaning: skriv om att rätta till)