Enkelt folk

Vi var enkelt folk, gruvarbetare och hemsamarit, när vi bodde uppe i Berget. Enkla fortfarande när vi trots allt flyttade in till stan. Det var när Rolf blev diamantborrare med världen som verksamhetsfält och jag blev ensam ansvarig för mina flickor.

Vi är enkelt folk, jag samlar fortfarande slask i vasken. Bekvämt och bra, kaffesump och potatisskal och allsköns rester ner i soporna bara en gång om dagen. På kvällen, innan jag släcker lampan.

Vilken sorts folk vi än är – vår Birgitta har tagit sig till Uppsala på egna meriter och pluggat långa år för att bli sjuksköterska. Det är som att ha en akademiker i familjen och nu ska vi fira i Uppsala, på Guldtuppen. Min nya klänning skaver i nacken och har möjligen ett alldeles för bondigt mönster – flamingos i rosa och grönt. Småflickorna har sjömansklänningar, allt från Ellos, och Birgitta sitter liksom borta från oss vid bordets kortsida i havrefärgad dräkt. Jag snyter mig försynt i servetten. Det är innan oxfilén kommer in. Oxfilé och potatisgratäng. Rolf räknar pengarna i byxfickan. Jag ser det på hans anspända min.

Vi är nog enkelt folk ändå. Törs inte klaga fastän köttet inte är riktigt stekt. Det är till och med blodigt. Någon slöfock har bara lagt det en minut i pannan. Jag kämpar med min första tugga, skär upp den i pyttebitar, sprider ut dem på tallriken för att det ska se ätet ut. Potatisgratängen är gräddig och god, den slevar jag i mig. Den stora köttbiten hamnar på det enda ställe jag kan komma på: i handväskan. Vad skulle jag ha gjort? I skymningen far vi tillbaka hem. Rolf har druckit rödvin men säger att det går bra ändå. Det kliar på hela kroppen av klänningstyget. Jag är nöjd med att släppa mina flickor fria. Jag kommer att förlora dem till platser och seder dit jag är för gammal för att följa dem. Det är en ny tid när alla ska få plats, utom vi som inte orkar lyfta oss till det.

(Utmaning: skriv om ett bett)