När Rovern dog

Det var när Rovern dog alldeles utanför min gavel som du blev tvungen att söka dig in till mig från kylan. Du var mitt livs kärlek när vi gick i nian. Nu trädde du in, fortfarande lång och litet kutryggig, kort, kort snagg och leendet. Leendet likadant, din mjuka, mjuka mun.
– Känner du igen mig, AnnBritt?
– Visst, Roland. Det var inte igår.
En klyscha. Jag bet mig i läppen. Torkade mina rena händer mot jeansen.
– Stig in!
– Bärgarn hade en före mig, så...
– Så du är tillbaka i stan?
– Mina föräldrar är ju kvar, så...
– Men såhär mitt i veckan?
– Ja, det är pappa. Han är inte frisk, så...
– Nej, jag hörde det.
Du stod på hallmattan med mössan i handen. Inte som en stor doktor i Stockholm, utan som vem som helst som jag träffar på Konsum Marknad. Jag förstod mycket väl att du ägnade fritiden åt att sitta på lokal och äta oliver ur smala kärl som såg ut som långa båtar. Sådana hade jag sett och också köpt på Dollar Store. Men nu var det inte oliver jag hade. Hela huset stank av vad jag hade.
– Får det vara litet mat? sa jag tveksamt.
– Det luktar underbart, sa du.
Artig, förstås.
– Ja, men dåså.
Återigen de nervösa händerna upp i håret, sen fram med en tallrik till. Karotter. Om jag bara kunnat uppbringa litet sallad. Det enda jag hade var kokta morötter men de var i alla fall fortfarande krispiga.

Ånga på dina glasögon. Jag skulle vilja tala om hur jag älskat. Hur jag älskat dig för allt som andra älskat dig för men mest för att du var så snäll. Ville ge dig det som ett slags present, orden om år av kärlek. Jag la för dig från faten. Du skalade inte potatisen. Tog en tugga. Jag märkte att jag bara satt och betraktade dig, så jag ryckte också åt mig besticken. Det var varmt att ha dig hemma.
– Mmmm, sa du. Å, vad gott!
– Det är bara får i kål.
– En av mina favoriter! sa du.
Ibland spanade du ut genom fönstret, på bilen som stod litet snett i drivan. För övrigt var du fullständigt närvarande. Dina händer. Jag kände igen dina händers speciella rörelsemönster, som ett träd i blåst. Du var alltid generös med dina händer.

Efter tre portioner får i kål kom bärgaren. Karotterna var skrapade och du hade suckat njutningsfullt flera gånger. Jag trodde inte längre att du bara var snäll.
– Ja du, AnnBritt, om du nånsin kommer till Stockholm...
Du lade ett visitkort på min plats.
– Fast jag måste förstås bjuda ut dig på restaurang för att matcha detta.
– Jag vill se hur du bor, sa jag blygt.
– Vi tar en drink där först, log du.
Vi trodde nog då att vi menade det, att det skulle bli av. Det var innan jag blev vansinnig. Innan jag började skicka mail efter mail till dig, först med recept på gamla husmansrätter, direkt ur minnet från mammas goda råd, sen med minnesbilder från vår gemensamma skoltid, sen med reflektioner över tillvaron i en gammal bruksort, sen med – jag skäms nu – direkta kärleksförklaringar. Det var ju så varmt där inne i huset och snön bäddade in oss så mjukt och du var så vanlig, som om jag skulle kunna ta på mig en svart klänning och vara din dam i Stockholm. Till och med någon så snäll som du blev trött. Du svarade med ett par varma rader, oavsett om jag skickade dig recept på fläsklägg eller erotiska framstötningar. Du kunde nog inte säga nej. Det var det som var det värsta. Man blev aldrig riktigt bortstött men kom heller aldrig riktigt inpå. Ibland är det som om du inte finns i verkligheten, så lätt fäster du vid livet, men då tänker jag på när din Rover pajade och min får i kål föll dig på läppen. Att du var här då och förtrollade mig.

(Utmaning: skriv om smak)