Ibland kallar hon sig ”Göta” i sina privata funderingar. Göta är en sträng och styvstärkt ålderdomshemsföreståndarinna i mitten av förra seklet. Själv går Görel omkring i jeans och tröja på jobbet. Hennes jobb motsvarar Götas i teorin men att vara föreståndare på ett äldreboende 2010 är ändå i praktiken väsensskilt från vad hon misstänker var Götas rent diktatoriska befogenheter. Göta har hon bara hittat på. Därför känner hon henne exakt.
Nu tar hon sig en stund på kontoret, i avskildhet, för att grunna på en idé som slagit henne: att det finns ett samband mellan Veras plötsliga skutt upp ur melankolisk letargi och Gustavs önskan att komma ut på stan och skaffa sig litet snyggare kläder. Vera och Gustav – ja, det är inte ett så tokigt par. De gillar båda litteratur och vatten.
Fundersamt stryker hon över skrivbordets teakskiva, blir Göta för en stund. Göta skulle genast sära på dem, säga att det inte gick för sig med något trams. Tänk, hur vi förtryckte våra gamla för inte många decennier sen! Och litet av nedtryckandet sitter i Görel också. Hon inbillar sig att det handlar om beskyddarinstinkt, att hon inte vill att någon ska bli sårad. Hon grunnar på om hon ska samtala med dem – en och en, förstås – men kommer på att det inte är hennes sak. Det är Veras och Gustavs sak. När man är kär ska man först kämpa för att hålla det hemligt, trots att det enda man kan säga med någon stringens är den älskades namn, sen ska man själv berätta hur det är: ”Jo, ser du...” Så vill Görel ha det, som är 44, och man begår nog inte något större fel om man antar att Vera och Gustav också vill ha det så.
Suckande slätar hon ut det imaginära förklädet, plockar fram dagboken, slår upp sidan för morgondagen och antecknar att en av vikarierna ska följa med Gustav ut och handla efter frukost.
(Utmaning: skriv om ett samband)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fin text med mycket fantasi!
SvaraRaderaJag blev ganska kär i Görel, för hennes fina insikter, för hennes alterego. Med det sagt; tycker också om det skrivna, "det enda man kan säja med stringens är den älskades namn" vackraste blomman i buketten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSå här vill jag säga: Åhh..vad jag älskade den meningen "det enda man kan säga med någon stringens är den älskades namn"..den ska jag ta med mig i livet. Och Görel, så fin. Så rörande på något vis, med sitt alter ego, och med sin önskan. Fint! Och fyllt med vemod, eller också var det bara min tolkning
SvaraRaderaDu är jätte duktig pâ att fram historierna frâ det dagliga livet och ge dem en annan vinkel; BRA;
SvaraRaderaTack för att du gav mig en geografilektion till din andra text
Det var en insiktsfull föreståndare och en bra o fin text som vanligt!
SvaraRadera