Att säga nej

Det svåraste är att nobba. De kliver in i henne än härifrån, än därifrån och hon förmår inte säga nej. Hon är mycket ung men det vet hon inte om. Hon är vuxen, har hon beslutat sig för. Hon har skaffat nagelfil och årskort på gym och pojkarna kommer och går. De går när hon uttalar de dubier hon känt första halvtimmen. Alltid är det så – när hon väl gör slut, gör hon det på grunder som hon anade alldeles vid relationens tillblivelse. Men det tar ett par veckor, ett par månader, ett par år innan hon förmår utsäga det: ”Du är för slö” eller ”du vill att jag ska ändra dig” eller ”du vill ändra på mig.”

Den som hon hade längst var hon väldigt förtjust i men redan första veckan hade hon frågat en gemensam vän: ”Är han särskilt smart, egentligen?” Han hade examen från Oxford, gudbevars, men hon anade... ”Säga vad man vill men han är snäll,” sa vännen. Sen tog det fem år. Hon var inte sådär purung längre när hon gjorde slut men lättnaden förflyttade henne bakåt i tiden. Vilken lycka att vara ensam! Och plötsligt visste hon vad det är att säga nej, utan att någonsin ha tränat. Hon visste det efter relationens alla skyttegravskrig, all gyttjebrottning, alla invasioner – visste vad hon inte kunde acceptera. Så då var hon väl litet vuxen då och märkte till sin fröjd att hon inte längre drog till sig de invasiva eller kamphundslika. Hon hade lärt sig nobba men nu tycktes hon inte behöva det längre.

(Utmaning: skriv om att nobba)