Nomadminnen

Nu är jag redan en mycket gammal kvinna. Sitter i ett hus i Jokkmokk med gråa asbestplattor på – fattiglappar, kallas det. Jag får vara glad att jag inte är på hemmet men jag är ledsen att jag inte är ute på fjället. Jag vill fiska, jag vill gå med renarna och det kan jag inte, så jag vill sitta i kåtans öppning och njuta av den berusande sommaren.

Inte reser de kåtor än på fjället. Jag lever i barndomen, färre apparater men o, så mycket liv.

Nils skjutsade upp mig... i förfjol, tror jag det var. Jag fick åka på hans fyrhjuling. Det tog bara några timmar. Vi blev stoppade av ett par fjällvandrare och utskällda för att vi störde fjällets frid. Anmodade att, såsom varande samer – just så sa han: ”såsom varande samer” – leva i harmoni med naturen, som de gjorde. Tillhållna att vara goda exempel för vår ras. Jo, han sa så.
– Farmor är född däruppe. Hon skulle inte komma upp utan fyrhjulingen, förklarade Nils.
Mannen sa att vi kunde ta akkja. Akkja!

Jag minns när de första snöskotrarna kom. Dånet. Luften som trasades sönder. Tunga och otympliga var de, inte alls som nu. Jag fick för mig att det var slut med vår kultur. Samtidigt kan man inte leva som i ett gigantiskt bygdemuseum. Tiden fräter sig in. Man kan inte rymma från sin tid, allra minst som urbefolkning. Man sitter i en liten villa med fattiglappar och kan inte annat. Det händer att jag berättar ibland om hur det varit. De lyssnar artigt för att jag är farmor och farmorsmor men jag vet att de blir otåliga. Det blev jag när min farmor berättade. Hon som tyckte att vi hade blivit så ohjälpligt försvenskade. Till slut vill man inte se. Döden är en ålderdomens milda hjälpare och en hård, omutbar gräns mellan generationerna. När hon fått gå ville jag ha hennes historier tillbaka.

Ännu ett par generationer kommer vi att känna av att vi är födda till att flytta på oss. I min familj i alla fall. Många som flyttat till städerna har nog tappat det. En stor avfärd – och det var deras enda flytt. Kanske är de kulturella. Slöjdar, målar, skriver. Ger uttryck för sina nomadsjälar, ser sitt arv som en skatt. Eller så sitter de som jag, närmast avstängda från sina rötter, i miljonprogramshus lika gråa som mitt.

(Utmaning: skriv om nomader)