Det är något småsmulgrusigt. Fikon? Vallmo? Jag skiter i vad det är, det har satt sig, ett enda obstinat frö, i en gammal halvrutten kindtand och det gnager. Det är som om något är öppet hela vägen ner i pulpan. Fröets glatta yta skaver gällt mot blottad nerv. Tanden blir större och större, pulserar, en vulkan strax före utbrottet, pulpan utbytt mot glödande magma som vill ut. Jag har i min mun blott denna tand och den värker om dagen, den värker om natten.
Det ska fan vara filosof och ha tandvärk. Jag lider, alltså finns jag. Det är sant. Jag är mitt lidande. Jag är tand, tand, tand.
Nu minns jag en kvinna under studietiden. Hon hade tidigt förlorat sin far och hade en resning, som jag kopplade till detta faktum. Det var något lugnt och värdigt över henne. Men tandvärk lånar sig inte till lugn värdighet. Inte när man går med i gasväv inslagna kryddnejlikor i käften. Jag ringer mig sjuk. Försöker bota mig med teer. Det är ändå en ganska rofylld tillvaro. Tanden dunkar och väsnas men frugan är på konferens. Teer ilar.
När jag helt kapitulerat inför värken, berett mig på att leva detta ömkliga liv som tandpensionär till min död, står frugan i hallen.
– Men, vad har du i munnen?
...
– Har du inte gått till tandläkaren än? När har du tid?
...
– Men du måste gå till tandläkaren, det skulle varenda barnunge kunna räkna ut!
Då slås jag av en strof av Karin Boye, som en osynlig vän på nätet har på sin blogg:
”Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.”
Det tränger i själen av den spetsiga roten, liksom det tränger i min stackars kindtand med dess expansiva pulpa. Jag går tillbaka till filten och fåtöljen och Stockholm Open. Frugan marscherar efter med en telefon, på vilken hon som genom magi slagit numret till tandläkaren. Kvinnor kan. Jag är inte förberedd. Jag lägger på. Det leder bara till att hon ilsknar till och ringer själv.
– I morgon 9.45. Tusen, tusen tack.
Det smashas i rutan. Jag gömmer mig bakom filten. Det ska fan vara filosof med tandläkarskräck.
(Utmaning: skriv om ett frö)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nä, tandvärk lånar sig inte till lugn värdighet. Mångfasetterat. Som alltid.
SvaraRaderaJag lider med honom. Har också tandläkarskräck
SvaraRaderaHaha, härlig text, en inre diskussion som jag också ofta har i olika ärenden. Han behöver verkligen sin fru, även om han inte inser det.
SvaraRaderaJa :-D roligt mitt i all värk.
SvaraRaderaUndrar lite smått över de tre raderna med separata "pratstreck". Det är väl frugan som talar hela tiden?
svar: jo jag förstod att du var ironisk :-D!Helt rätt!
SvaraRaderaKillar kan ... :)
SvaraRaderaIbland är vi sådär kan inte ta beslut själv helt enkelt bra beskrivet.
Ja du! Filosofer lånar sig väl inte till något så futtigt som tandvärk? :D
SvaraRaderaSom vanligt utan platityder och välskrivet. Det enda jag inte tyckte om, var att filosofen ringde sig sjuk. Det skavde läsögat. Jag har fått din bok, men inte orkat läsa en enda rad, lika lite som jag har skrivit en enda rad, utom idag. I detta hus råder smärta och sorg. Vi har förlorat en älskad. Du får förlåta. Jag återkommer när jag orkar läsa, orkat läsa. Kram Cissi
Skrattar igenkännande när han inställer sig på att vara tandpensionär resten av livet. Bultande bra.
SvaraRaderaÅh, du kan du. Av allt får du till något fantastiskt :) Jag hade såklart bara givna rader i mitt inre och så får det vara. Gav upp.
SvaraRaderaTack för kommentar igår. Firade födelsedag, hann inte läsa runt.