Söndag den 17 oktober 2010

Det rymmer oss gott och väl, det lilla patientrummet på ett landsortslasarett. Den besökande är jag, han som ligger i sängen är min pappa. Vi väntar på Uppsala. De ska ge besked om vad som ska göras: strålning, cellgift eller operation. Han betraktar mig oavvänt. Vi ler mot varandra.
– Pappa, är det för dig som för mig, att dagarna släpar sig fram och att det känns som om det var en vecka sedan som det var torsdag?
Han tittar bort, funderar men tar inte upp tråden. Säger i stället:
– Säg vad Anna sa? Och Hasse?
Och jag framför åter hälsningarna från hans kunder. Då är det som om hans ögon tåras men han har alltid varit litet fuktig. Vi blir tysta och jag flyger ut genom fönstret med dess neddragna persienner, ut i höstdagens vettlösa skönhet, jag svävar därute och tiden finns inte mer. Vi är framme vid ett ”Vi vet” och just då är det lika välkommet med ett ”han klarade det inte” som att få veta att han skulle leva vidare ännu några år.
Jag tvingar mig tillbaka. Han ligger oberörd och fingrar på sin mobil. Det är ingen idé att fråga om han är rädd, för det är han inte, så jag frågar.
– Jag ryms i Guds famn, säger han naivt.
Och i nästa andetag:
– Här är Katja med maten!
Han presenterar oss sirligt.
– Nej, nu får du springa iväg, lilljänta, annars äter du väl upp chokladpuddingen för mig!
Vi pussas. I dörrspringan:
– Du kommer väl igen i kväll?
Jag nickar och tänker på hur mycket av mig som är han. Nu ska jag leta fram diktsamlingen han skrev för många år sedan och som jag aldrig ägnade något intresse.

(Utmaning: skriv om att rymma)