Du vet, när höstsolen liksom lyfter landskapet framåt, mot en, och allt ser ut som en dassväggsplansch, sådana som knappt finns längre, eller som en 3D-film, sådana som knappt finns än. Då tänker man på hur naturen verkar bli ”natur” först när den framstår som en artificiell kopia. Och man åker genom vilt och vackert, foten på gasen är tung, för tung för man vill så gärna komma fram och vägen är känd, så känd.
Man kommer fram, fortfarande berusad av farten och ängarna med sina stenrösen. ”Du måste krama på riktigt,” säger man och det är som om han inte fattar. ”På riktigt, hårt!” säger man och då vet man att det är ens egen pappa som kramas. Litet svårt när han ligger och man står. ”Vad roligt att se dig!" säger han och efter en liten paus: "Det är cancer."
Tumören fann de igår. Idag vet de att det är cancer. Man går ut vid halv elvarycket, minus noll komma fyra, varje grässtrå frasar av noggrant bepenslad frost. Man lyfter ögat mot himmelen och där: stjärnorna, distinkta, glimrande, som om de tagit varsitt kliv ur pällen. Man har tagit med sig mössa och vantar men kring halsen är det litet kallt.
(Utmaning: skriv om något storslaget)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Japp så är det
SvaraRaderaHäftigt hur du i ditt första stycke nästan exakt kan beskriva känslan och betraktelserna av några minuter i en biltur jag gjorde i november 1990!
SvaraRadera"'Du måste krama på riktigt,' säger man och det är som om han inte fattar. 'På riktigt, hårt!' säger man och då vet man att det är ens egen pappa som kramas." Snyggt, rent men rörande.
Och den avslutande meningen. Ja.
Ja. Djupt rörande. Och så inibomben på pricken gestaltat, timmarna i livet när allt tycks bli större, vackrare och alldeles överjävligt på samma gång.
SvaraRadera