Transport

Det sitter ett minne i mig som inte är mitt, det kan inte vara det, för det är tvåhundrafemtio år gammalt. Jag vaknar till det vissa nätter och ibland tränger det sig på när jag bakar eller kör bil. Varje gång det kommer svettas jag ymnigt. Vi är i regnskogen, går mot den uppgående solen, ett led av unga kvinnor tätt intill varandra. Framför mig går N'bhana. Vi pratar litet på nätterna, håller varandras händer. Jag vet att hon är gravid, att hon hoppas att hennes make ska leta rätt på henne.
– Men ingen kommer tillbaka, säger hon snabbt för att det inte ska bli pinsamt.

De senaste nätterna har hon pratat allt mindre och hon går sämre och sämre. Jag frågar henne oroligt om hon är sjuk.
– Min själ är förtvinad men jag är inte sjuk, säger hon.
Hennes blick har inte levandets glöd.

Morgonen därpå reser vi oss som vanligt med ett rasslande. Ingen får tvätta sig, kan man inte bajsa när de andra gör det finns det ingen andra chans, om man inte vill göra det gående.

Idag går N'bhana ovanligt dåligt. Hon släpar fötterna efter sig, snavar på minsta rot. Vakterna håller ögonen på henne, ger henne uppfordrande rapp. Plötsligt faller hon ihop. Hon släpas med ett par steg, sen blir hon liggande.
– N'bhana, N'bhana, skriker jag men hon reagerar inte.
Jag ser på den flämtande andhämtningen att hon inte är död. I samma stund ser jag vaktens höjda svärd. Han placerar hugget precis vid halsbojans övre kant. N'bhanas huvud rullar in i buskarna och vi blir satta i rörelse. Ett par steg släpar kroppen med men sen faller den ur bojan av sig själv. Bojan som sitter emellan mig och en kvinna jag knappt pratat med. Jag har blod på benen. Vill stämma upp en sorgesång...

Där någonstans löses minnet upp. Ibland vill jag tro att det är min afrikanska anmoders upplevelse som blivit min. Oftast tror jag att det är något jag sett på ”Roots”.

(Utmaning: skriv om att snubbla)