Ett experiment

Den 14 augusti 1975: Nu har det uppenbarats för mig hur jag ska förfara med min lagvigda, Dorte. Jag ska företa ett litet experiment, som kräver noggrann förberedelse. Hädanefter ska detta häfte vara min loggbok över experimentet.

Den 21 augusti 1975: Mina förberedelser går över förväntan. Vilken lycka att jag är förtidspensionerad, så att jag kan arbeta medan Dorte är borta. Proviant, utensilier och byggnadsmaterial är alla anskaffade. Jag ska vänta tills nästa helg, för att noga tänka över planen och se om den på något sätt fallerar.

Den 30 augusti 1975 (Dag 0): Nu är hon inmurad och klar. Hon står i vardagsrummets sydvästra hörn. Jag är ingen van murare och fick arbeta snabbt, snabbt för att hon inte skulle hinna vakna. På sikt funderar jag på att tapetsera den sfäriska utbuktningen, för att vardagsrummet ska te sig så enhetligt som möjligt. Jag har ett par våder kvar av tapeten.

Dag 1: Att anmäla Dorte försvunnen var av yttersta vikt. På väg till polisstationen kom jag på, att de kanske skulle göra husrannsakan. Min knappt torkade lilla vägg! Jag blev till och med echaufferad vid tanken men bestämde mig för att vara kall. Polisen behandlade mycket riktigt min anmälan med apatisk slentrian.

Dag 2: Det värsta är att hon skriker. Annars vore livet mycket fridfullt. Jag har börjat tänka i termer av ytterligare en vägg.

Dag 9: Det är som om hon får bättre och bättre röstresurser. Nu hör jag henne ända in i sovrummet. Det är obehagligt.

Dag 18: Jag fick erfara ett streck i räkningen: ett spontant besök avlades av medarbetare från Dortes arbetsplats på drätselkammaren och Dorte tjöt. Hon tjöt hela tiden! Jag sa att det var grannens get, att den stod i uthuset. Jag släppte inte besökarna över farstubron men kanske de ändå kunde avgöra att ljuden kom inifrån? ”Grannens get!” Jo, jag tackar.

Dag 21: Idag har jag talat allvar med henne och sagt åt henne att hon måste dämpa sig. Det har inte hjälpt.

Dag 29: Ljudet! Jag står inte ut med det. Ibland skriker hon, ibland gråter hon men värst är det när hon nynnar. Hon hade en fin sångröst, Dorte.

Dag 35: Blott drygt en månad.

Dag 41: Som hon såg ut! Tovig, smutsig, rödsprängd, med naglar som långa raspar. För att ta det säkra för det osäkra, avlivade jag henne med ett skott i tinningen medan muren fortfarande bara räckte henne upp till halsen. Det var förmiddag, ingen var hemma i våra villakvarter.

Konklusion: Som experiment betraktat var detta ett misslyckande, helt och hållet på grund av bristande ljudisolering. Jag hade föreställt mig att experimentet skulle kunna fortgå i minst två år och hade givit henne mat för fyra. Mina tankar gå till Julian av Norwich och andra inburade nunnor. De stod ut i åratal! De hade förvisso galler att kommunicera igenom och deras isolering var självvald men det är ändå svårt att begripa att Dorte inte verkade erfara några andliga känslor alls under sin vistelse i ensamheten.
Jag skulle förstås ha intervjuat henne.

(Utmaning: skriv om ett experiment)